Idag fyller Stina år, det är inte vilken födelsedag som helst utan hon blir tio år. Jag tycker det känns som en väldigt speciell födelsedag just för att hon fyller tvåsiffrigt. Dagen har varit fylld med många aktiviteter och många firare som varit här. På Stinas egen begäran så ställde sig pappan i köket och satte på sig bakarhatten. Kan inte säga att jag är speciellt bra på bakning och tycker heller inte det är jätteroligt. Matlagning är mer min grej. Om tiden finns kan jag gärna slira omkring ganska länge i köket med ett glas rött, sen skulle mina kunskaper inte räcka till att producera någon Nobellmiddag direkt men de jag bjuder brukar i alla fall äta upp sin mat. Men nu var det så att Stina beställde en paj så då blev det att baka en sådan.
När jag står där och är mitt i arbetet och tänkte på allt och inget. Tankarna flöt omkring bäst de ville så som de kan göra ibland så landade tankarna på Mia och då kom den där känslan som är så svår. Den är svår för den gör alltid lika ont och jag står där lika naken och försvarslös gentemot den som om det inte hade gått någon tid alls sen Mia gick bort. Känslan jag syftar på är sorgen och saknaden efter en underbar människa som jag älskat så hårt och innerligt. En människa som inte finns mer och där kärleken har övergått i en djup respekt och vördnad för det som en gång varit. Men för en kort stund så bränner det i bröstet och jag förbannar sjukdomen som gör att en mamma inte får uppleva den speciella dagen som en tioårsdag är. Tio år sedan vår förstfödde kom till oss och så får Mia inte dela den med oss. För ett år sedan hade klumpen i halsen kunnat varit otroligt mödosam att bli av med men idag så rann sorgen och minnena över lidandet av mig. Jag har nämligen en övertygelse om att Mia skulle glädjas åt vart vi är i livet och hur vi väljer att leva våra liv. Hon kanske inte alltid skulle ha tyckt likadant i mina specifika val i vissa situationer men hon skulle definitivt applådera våra livsriktning. Våra barn mår bra och Stina är ingen liten flicka längre. Visst hon är "bara" tio år men det är en ung dam som vet vad hon vill och har skinn på näsan. Mitt mål är att hon ska vara en självständig, tänkande individ som behandlar omvärlden med respekt. Jag vet att Mia skulle vilja ha det målet också. Så när jag står där tillfälligt naken inför sorgen och smärtan, så kan jag numera titta den rätt i ögonen och kuva den till att sätta sig ner på golvet framför mig. Medan jag klär på mig så försvinner sorgen långsamt och slutligen står jag där påklädd igen och fortsätter med pajen. Tiden som har flutit sen hon gick bort och de verktyg jag har gör att jag kan ta en sådan här situation med ro. Det är riktigt riktigt skönt.......
Om det är någon som undrar så gav Stina pajen 12/10 i betyg. Jag kanske skulle baka mer med andra ord......
//Jocke
