Sorgeåret
Ja nu har mer än ett år gått sen min bästa vän gjorde den enda resa jag inte kunde följa med på. En fruktansvärd situation eftersom vi ditintills gjort alla resor tillsammans oavsett om resorna hade varit fysiska eller mentala. Att hon sedan var tvungen att slita sig ifrån sitt jordeliv, sin älskade make och framförallt sina fantastiska barn som älskade henne över allt annat. Det var såklart smärtsamt (om nu någon inte trodde det).
Ibland försöker jag titta tillbaka på det här året som har gått med någon form av hellikoptervy. Alltså att objektivt försöka se på det här året och med klarsynta ögon utan att dimman av sorg ska täcka sikten av vad som har hänt. Det har varit ett privat helvete det tror jag ingen som följt oss tvivlar på och de eldar som har brunnit har brännmärkt både mig och våra barn så pass att vi helt klart har förändrats som människor för alltid. Men när jag har stått där fastnaglad på glödande kål och känt huden koka av värmen så har det varit bra att frigöra mig och tillåta mig flyga iväg upp i himlen för att se ner på mig själv bara för att upptäcka att jag inte alls står still utan är i en konstant rörelse framåt på en brännhet bädd av kol.
Ni som inte har testat att gå på glödande kol (och nu menar jag bokstavligt) borde testa det då man lär sig symboliken i att inte fastna i negativa och oproduktiva vanemönster. Jag själv testade en gång för många år sedan på en Workshop-dag på det universitet jag studerade vid då. Instruktionen var då att stanna aldrig för då bränner du dig. Det var helt enkelt så att när jag hade tagit första steget på kolbädden så fanns bara en väg och det var framåt.
Det är en känsla som jag ofta har haft under det här året och det är att jag står fast vid en punkt och bara trampar. Känslan är att jag inte kommer någonstans utan jag står där och låter elden från mitt privata helvete våldföra sig på mig. Lågorna liksom slickar mina ben till att bli förkolnade stumpar. Men när jag tillåter mig själv att lyfta blicken och flyga upp och sedan blicka ned på den resa vi befinner oss i så ser jag att inget kunde vara mer fel. Jag har aldrig stått still, jag har aldrig stannat och gett upp även fast det känts så alldeles för många gånger. Till och med när jag har legat däckad och tittat upp i taket eller när jag legat med en fantastiskt enerverande migrän och en orkeslöshet som bitit sig fast likt en hyenas starka käkar så har det varit en del i processen mot ett liv till framtiden. Ett liv som jag egentligen inte har en aning om men som jag behöver sträva mot. Inte bara för att jag skulle förtäras av de heta lågorna om jag stannade upp utan även för att det var min frus sista vilja. En önskan om att gå vidare i livet och göra det med rak rygg och en stolthet av vad vi skapade. Den raka ryggen och stoltheten behöver hon inte oroa sig för då jag vet att vi under våra 14 år tillsammans uträttade fantastiska saker för varandra, för oss som par och för våra barn. Det är målet att vandra vidare so, har varit utmaningen det är helt klart. Det är i den frågan som tvivlen och misströstan finns och det är just här jag har behövt påmint mig själv att livet går framåt.
Så visst har jag i perioder stått still och låtit elden fjättra mig men tids nog har jag slagit mig loss och vandrat några mödosamma steg för att sedan fastnat i elden igen. Men att jag har tagit tydliga steg mot att samla ihop skärvorna av vårt liv som det var då och lagt de i säkert och ömt förvar samt att jag tagit med mig de erfarenheter jag skaffat mig och börjat lägga ut riktningen för mig och mitt liv det kan jag inte blunda för. Jag kan inte heller bortse ifrån att jag står här med rak rygg och en stolthet, inte bara över den historia jag och min fantastiska fru delar utan även en stolthet i att jag står här som en person som faktiskt vågar titta framåt på livet och helt ärligt börjar fundera på vad som finns bakom nästa krön.
Livet är fortfarande inte lätt och jag undrar om jag någonsin kommer att känna att det bara flyter på. Å andra sidan vem har sagt att det ska vara lätt här i världen. I vilket fall som helst så vet jag att Mia är med mig och jag hoppas hon tycker att jag börjar leverera hennes sista önskan.
//Jocke
