livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

En levande mammakultur

Publicerad 2016-03-18 22:04:20 i Allmänt

Härom veckan så satt vi och åt frukost, det var en grådassig morgon och klockan var väl sådär en kvart över sju på morgonen. Det var inte så att jag varken var jättepigg men heller inte sådär gravt medvetslös av trötthet heller. En ganska vanligt förekommande morgon helt enkelt. Jag och barnen satt där vid köksbordet och åt vår frukost och jag satt halvt som halvt försjunken i dagens tidning, ja jag får numera klassa mig själv som retro då jag fortfarande har en papperstidning i brevlådan varje morgon och inte läser tidningen på en platta eller smartphone. Ville sköt helt plötsligt ifrån sin stol från köksbordet och gled ner på golvet och gick bort till en fototavla som innehåller ett kollage med bilder på Mia.

Efter Mia dött så framkallade jag en massa bilder på henne som jag sedan satte in i den här tavlan där olika bilder utgör ett kollage. Tavlan satte jag sedan upp i köket på ett sådant ställe där det är oerhört lätt att lägga märke till bilderna. Tanken med att göra det var dels att jag själv skulle kunna titta på Mia men även att barnen skulle kunna se deras mamma när de själva ville det.

Så då står Ville där framför tavlan och säger rakt upp och ner, ”pappa, här är inte mamma död och där sitter jag i mammas knä”. Snacka om att jag vaknade upp ur min något morgonslöa läsning, det var jag absolut inte beredd på just där och just då. Varför han kom på att han ville prata om mamma precis då har jag ingen aning om. Stina var inte sen att haka på att kommentera bilderna som satt där. Bilderna visar en massa olika skeende i Mias liv från fest till vardag, den röda tråden med tavlan är att bilderna antingen visar att Mia inte är sjuk eller så syns det inte att hon är sjuk. Jag vill att barnen ska ha bilden av Mia utan kortisonsvullen kropp, utan slangar kopplade till sig och utan hopp om att få fortsätta leva. Därför har jag valt glada och lyckliga bilder.

Vi pratade om bilderna på ett väldigt naturligt sätt och Ville konstaterade att där satt han i knät på mamma och där gick mamma på stranden, ”undra om det var varmt där mamma gick?” Stina förklarade att mamma var på Mallorca och gick i strandkanten och att det visst var varmt, hon hade minsann varit med och gått där på stranden men det var innan Ville fanns. Vi diskuterade och pratade om mamma ett bra tag innan det blev naturligt att Ville hoppade upp på sin stol och samtalet försvann iväg till något annat.

Det som hände den morgonen var knappast beroende på att det hängde en tavla med bilder på mamma. Bilderna visar snarare på värdet av att ha symboler eller kalla det kulturella artefakter för den delen, för att underlätta för oss här hemma att få ha Mia närvarande hos oss. Att ha bilder uppe är garanterat inget unikt i ett hem men att barnen vågar och vill diskutera och prata om mamma om hur hon var och vad hon gjorde på bilderna är ett sådant tydligt tecken att vi lyckats hitta ett tillåtande förhållningssätt till det hemska som hänt. Bara det att vi tillåter oss att prata om Mia som den fantastiska person hon var utan att nämna sjukdomen är otroligt befriande. Jag vill att mina barn ska minnas mamma för den hon var, jag vill inte att de kopplar ihop mamma med helvetessjukdomen och blir ledsna så fort de ska prata om mamma. Den sorgen kommer alltid ligga där ändå oavsett vad vi tycker om det. Men att kunna koppla bort den sorgen och prata om lyckliga minnen det är en sund kultur, det är en levande mammakultur.

 

Stor fredagskram på er

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Petra J

Publicerad 2016-03-19 14:45:07

Glada, fina, varma minnen som finns med er vad ni än gör, det låter bra det! Bilder är bra o att prata om stort som smått, är bara bra för hjärtat tror jag!
Lördagskram tillbaka då :-)

Postat av: Mia

Publicerad 2016-03-23 14:05:45

Barn är fantastiska

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-04-05 03:52:03

Gillar detta inlägg skarpt!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela