livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Ensamt

Publicerad 2016-08-21 00:20:21 i Allmänt

Ikväll far tankarna runt, de liksom dansar retsamt omkring i huvudet och gör att sömnen lyser med sin frånvaro. Det trots att jag skulle behöva sova för att kurera mig från halsinfektionen jag har dragit på mig (vilken gång i raden av alla infektioner sista halvåret vet jag inte ens). Bilder kommer upp och blir synliggjorda från sjukdomstiden. Tro mig det är inga bilder man mår toppen av att se för det jag ser just nu är bara misär och lidande. Jag kommer att tänka på begravningen och den smärta som fanns i mig i den stunden. Den smärtsamma stunden bränner i hela bålen och det känns som om den var igår.

Idag tar de svåra och smärtsamma minnena överhanden. Idag vann ångest, rädsla och smärta över kärlek, respekt och vördnad. Idag känner jag mig tom, ensam och väldigt väldigt liten. Det är inget jag väljer och det är inget jag vill gå igenom igen. Jag har upplevt så mycket smärta i mitt liv att jag tycker att det räcker nu. Jag vill bara gå till livets bank och be om ett rejält uttag från Karmakontot för att det har jag helt och fullt förtjänat. Men vad hjälper det när kontot är spärrat för uttag och jag kommer ihåg att livet är inte rättvist.

För första gången på väldigt länge så känner jag mig smärtsamt ensam.


//Jocke

Kommentarer

Postat av: Petra J

Publicerad 2016-08-21 19:25:00

Jag lider med dig Jocke o önskar det gick att sätta uttagsspärr på kontot för smärta o ensamhet - det är kontot som borde spärras inte karmakontot! Skitbank säger jag bara!
En sushilunch igen snart?

Postat av: Hans Brandt

Publicerad 2016-08-21 21:42:55

Jag tror och hoppas att när tiden är inne och man orkar ta emot så som orken, lyckan, skratten och vägen man i livet ska gå och med dom man har i varsin hand så finns den där nånstans...
Man måste bara få lägga ur sig saker i från sin ryggsäck många går det fort för andra tar det längre tid för...se till att göra och få energi i från saker som får en att ändå ta del av livet som pågår.

Ibland säger jag till människor ditt hjul måste få sluta snurra och du har själv dom verktyg som behövs men hur jobbar du med dom.. Det kan behövas andras kunskap eller budskap som man behöver få ta del av.

Postat av: Anna-Karin

Publicerad 2016-08-22 18:56:25

❤️❤️❤️

Postat av: Märthy

Publicerad 2016-08-22 23:09:39

Livet är inte lätt men någonstans får vi styrka att gå framåt hur ont det än gör. Det borde vara förbjudet att man mår så dåligt ibland. Kram till dig och barnen.

Postat av: Åsa K

Publicerad 2016-08-23 08:42:27

Kram, skickar massa positiv energi ❤️❤️❤️❤️

Postat av: Ulrika Svedbo

Publicerad 2016-08-23 14:19:25

❤️❤️❤️ Du finns i mina tankar, ofta! Det gör också Mia. ❤️

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-08-23 21:24:53

Kramar❤

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-08-23 23:21:46

Ensamheten kan äta upp en innefrån. Tankar minnen funderingar hopplöshet, allt på en gång. Ensamheten är kan va ens värsta fiende men oxå ens egna fria zon. Tillåt dej minnas och bygg upp de fina bilderna av eran tid tillsammans. Kanske med tiden kan du ta fram ditt inre album och se alla finna minnen ist för de jobbiga. Jag har aldrig förlorat någon så nära men upplevt ensamheten.....

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-10-16 15:55:50

Såg erat inslag på tv just o kände att jag måste gå in på din blogg. Miste just min man i cancer för ca 1 månad sen 52 år.
Och hela livet blev upp o ner. Även fast vi visste att den var obotlig så är man aldrig beredd iaf. Och ensamheten äter upp en. Fast jag har stora barn 17 o 24 år så är det ju inte samma sak som sin älskade som man levt med i 25 år. Men jag skulle aldrig överlevt om jag inte haft mina älskade barn som ger en styrka o energi. Skulle önska att det finns en samlings plats för oss maka/makor som mist någon. Kommer fortsätta läsa din blogg o få styrka. Tack ❤️

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela