livmedcancer.blogg.se

Att berätta en historia kan ha många syften. Till exempel att underhålla, skrämma eller varför inte informera. Men oavsett vad syftet är så ska en historia alltid förmedla något till åhörarna. Den ska få en att känna något som inte fanns där innan, oavsett om det är rädsla, ilska, glädje eller sorg.

Någonstans under juni fick jag ett mail från ett TV-produktionsbolag som hade uppmärksammat bloggen och vår historia. Vi pratades vid per telefon och jag träffade personen i fråga över en kaffe för att berätta mer om oss och vår familj. Anledningen till allt detta var ju såklart inte för det höga nöjets skull utan anledningen till att jag blev kontaktad var att de sökte potentiella livsöden som kunde vara en del av TV4:s direktsända gala Tillsammans mot Cancer.

Tillsammans mot Cancer sänds i Sjuan (som är en del av TV4) och samlade förra året in 88,3 miljoner kronor. En ganska fantastisk siffra om man frågar mig! I år sänds galan den 27:e oktober i just Sjuan.

I alla fall så hade jag ett förutsättningslöst möte med en kvinna från produktionsbolaget och helt krasst så pratade jag i cirka en timma och hon grät stora delar av den timmen. Vi skildes åt utan att något blev sagt eller särskilt bestämt. I det här läget samlade hon som sagt in potentiella livsöden. Det dröjde väl några veckor och hon ringde upp och sa att de hade överlagt och vill gärna ha med oss som en del av galan och frågade om jag kunde tänka mig att medverka. Jag hade naturligtvis redan tänkt på saken och hade ett svar. Svaret var ett tydligt och klart ”ja, vi kör på det”.

Det jag tackade ja till var att göra en förinspelad ”minidokumentär” om vår Cancerhistoria som sänds som ett inslag i den direktsända galan. Vi skulle då vara en dokumentär av totalt fem stycken. Sagt och gjort så för två helger sedan kom ansvarig producent och en kameraman hem till oss och filmade under två dagar.

När Stina fick höra att vi skulle vara med på TV så reagerade hon som säkerligen många barn skulle reagera. ”wow ska jag vara med på TV! Kommer mina kompisar att kunna se mig då!?” Vi har pratat om vad det är för sammanhang vi ska vara med och om varför vi ska vara med. Hon är så fantastisk klok min dotter och hon förstod vikten av det och varför det är viktigt att berätta vår historia.

Varför väljer jag då att vara med och varför väljer jag att tillåta att mina barn blir exponerade inför hela Sverige? Det är av samma anledningar till att jag fortsätter att skriva här, jag vill förmedla vår historia till människor (kända som okända) och att de ska få veta om vårt öde och vilket helvete vi har haft. Jag vill förmedla den känsla av hopplöshet när ingenting mer går att göra, när alla alternativ är slut och det enda är att invänta slutet. Invänta slutet och hoppas att det ska vara så värdigt som det bara går, tyvärr fanns inte mycket värdighet kvar i det lidande framförallt Mia men även vi anhöriga fick stå ut med. Jag vill förmedla den avgrundssorg som kommer över en i mellan åt och jag vill förmedla ilskan över den orättvisa som finns i att barnens mamma, deras moderliga trygghet för alltid är bortryckt. Men jag vill även förmedla att även fast det är som mörkast innan gryningen så kan livet återkomma, om man väljer det.

Mitt syfte med att berätta vår historia är varken att skrämma eller underhålla. Jag har ett antal olika syften med det hela. Dels vill jag informera vilken jävligt sjukdom cancer är, dels vill jag få människor att reflektera över vad som är viktigt. Det är viktigt att få vara frisk, det är viktigt med människorna runt i kring dig. Det är i relationer vi växer, oavsett om det är vänskapsrelationer, kärleksrelationer eller familjerelationer. Det är inte i det stora svulstiga som vi finner lycka utan det är i de små vardagliga sakerna som värdet finns.

 Att få vara en del i att försöka samla in så mycket pengar det bara går till forskningen känns både hedrande och inspirerande. Att kunna vända något som är så hemskt och dåligt som vår historia är till något som kanske, bara kanske kan hjälpa andra är definitivt en drivkraft hos mig. Så nu hoppas jag självklart att så många som möjligt bänkar sig framför Sjuan den 27:e oktober och så hjälps vi åt att skänka så mycket pengar det bara går för att ge forskningen en bättre möjlighet att hjälpa fler. För tyvärr är det troliga att det inte är frågan om ni blir drabbade utan när ni blir drabbade av cancer. Antingen som anhöriga eller att ni blir sjuka själva.

Syns den 27: oktober i Sjuan.

//Jocke