Vila från sorg
Det är sommarvärme ute men vi sitter inne vid köksbordet och stirrar tomt rakt fram. Barnen är ute på altanen och leker högljutt med någonting som egentligen inte noteras överhuvudtaget av deras frånvarande föräldrar. De skulle lika gärna kunna leka med en butterflykniv utan att deras mamma och pappa reagerat. Lyckligtvis så skulle jag påstå att de inte märker av den tryckta stämningen vid matbordet. En stämning som skulle kunna gå att skära med kniv och serveras på silverfat. Även fast solen lyser upp hela tillvaron så känns dagen nattsvart. Det är som om den starkaste naturkraft hänger sig på våra axlar och tvingar oss att vara som fastlimmade på stolarna vi sitter på. Det skulle kunna vara en pågående jordbävning precis där vi är och vi skulle ändå inte kunna förmå oss att resa oss och sätta oss i säkerhet.
Det är någon gång i augusti 2013 och mitt i en strålande sommardag. Vi har för några dagar sedan fått veta att den senaste av Mias återkontroller inte såg speciellt bra ut. Den läkaren som utförde kontrollen ringde upp och meddelade att hon tyckte det såg konstigt ut och hade genast skickat ett meddelande till en läkare på onkologen i Linköping för att genomföra ytterligare en undersökning. Där sitter vi nu vid matbordet i köket och väntar……..och väntar……. Och väntar på att Mia ska få en tid till att åka och göra den där undersökningen som förhoppningsvis ska kunna ge svar på om cancern är tillbaka. Det är precis så mycket som vi vet just i det skedet, att det ser misstänkt ut och att vi snart ska få en tid till att göra ytterligare undersökning. Det vakuum vi var i är så svår att beskriva men jag kommer så väl ihåg att även fast det var en strålande sommardag med mängder av ljus och färger som finns på en sommardag så gick allt i gråskala. Det var som om någon hade dragit ut färgen ur hela sommaren och gömt alltihop på ett fantastiskt bra ställe. Vi satt och stirrade rakt fram och det var sådan ångest i luften så vi visste inte vart vi skulle ta vägen.
Sen blev det så att vi stirrade på varandra av en slump och jag kommer inte ihåg vem det var som öppnade munnen först och sa någonting på väldigt länge:
”alltså vi måste göra något nu, vi kan inte bara sitta här…..”
Det var helt rätt tänkt, vi var på väg ner i den beryktade spiraltrappan där endast ångest och sorg fanns på bottenvåningen. Bara att genom att säga de orden så lyckades vi vända på steken, vi lyckades att stanna upp i trappan nedåt och i stället fokusera på något som kanske skulle kunna uppfattas som positivt. Det vi valde är i sak inte så viktigt men vi valde att ta med barnen och åka och äta middag. En väldigt uppskattad utflykt och samtidigt ett litet äventyr tyckte de.
Vad det handlar om är att bryta ett mönster, ett negativt mönster där ens hjärna har fastnat i det negativa och spekulativa. Det är varken lätt eller glädjefyllt att göra det men man behöver bara göra det. Konsekvensen av det är att man tvingar sig själv att vila från det som är jobbigt och ångestfyllt, man tvingar sig själv till att fokusera på annat än det negativa. Skulle inte vi ha utmanat oss på det här sättet hade det ångestfyllda helt tagit överhand och vi hade suttit där apatiska och inte förmått oss att gör någonting alls under väldigt lång tid.
Jag tror att man kan använda det här i olika typer av situationer, jag har själv använt det i sorgearbetet då jag tvingat mig själv att vila från sorgen genom att ta mig för olika praktiska saker. När man är i den situation som jag är i och har barn som kommer det naturligt att jag måste fokusera på annat än sorgen för att mina barns välmående kräver det.
Att just tillåta sig själv att vila från det svåra är någonting bra enligt mig. Man sörjer inte mindre bara för att man inte fokuserar på sorgen hela tiden. Sorgen finns där och kommer alltid vara en följeslagare. Men det som är viktigt är att inte alltid ge den för mycket utrymme, allt för att inte missa livet som obönhörligt fortsätter framåt vare sig man vill det eller inte.
Tillåt dig att sörja men tillåt dig även att låta bli, den du sörjer skulle inte bli annat än tillfreds om du skulle kunna vara lycklig, om än bara för en stund.
//Jocke
