Just nu så känns det…..
……..känns som om bröstet vill invertera sig själv och blotta insidan på revbenen för datorskärmen. Det gör fysiskt ont i hjärtat, så ont att man kan börja fundera på om det inte är en hjärtinfarkt. Ögonen är grumliga av tårar som stör synfältet men som jag låter bero. Det är ett av många ”anfall” av sorg som kommit och gått under hela våren. Skillnaden från tidigare är att jag började skriva när sorgeanfallet inte gick över. Jag hoppas att det kan vara ett sätt att få ur sig sorgen. När sorgen kommer så skulle jag närmast beskriva det som en flodvåg som rullar in mot land och sen sköljer bort allt som kommer i vägen. Det är svårt att överhuvudtaget ta intryck från något annat runt omkring. Kroppen stänger ner allt förutom att fokusera på smärtan i bröstet som ömsom bränner ömsom river upp vad som verkar vara stora sår. När såren väl är öppna så börjar en värme sprida sig. Det är inte den där sköna behagliga värmen som man kan känna när man sitter framför en brasa och vinden tjuter utanför husknuten. Nej det är glödande brännande ilska som börjar sprida sig ut i kroppen. Inte sällan har de här sorgeanfallen slutat med att jag liggandes slår näven med full kraft i golvet samtidigt som jag vrålar rakt ut.
Det är förlösande att skrika och slå ut sorgen. Jag ser sorgen men framförallt de negativa symptomen som ett gift som måste ut ur kroppen. När sorgen mullrar upp genom kroppen så kan man inte bara svälja den, eller varför inte knyta näven i fickan. Det är helt fel väg att gå, man måste låta sorgen komma och den måste ut för jag vill tänka på sorgen som en hink som står under en vattenkran och där hinken är ens kropp och vattnet som kommer ut ur kranen är sorgen. Hinken fylls på undan för undan. Ibland så är kranen på max och då fylls hinken snabbt och ibland så kan kranen mest droppa. Hur än vattenkranen beter sig så måste hinken tömmas. Försöker man sätta på ett lock på hinken så kan man räkna med att vattnet hittar in likt förbannat. Till slut så kommer hinken att spricka av trycket som byggs upp. Jag tror alltså att om man inte tar hand om sina sorger så kommer de förtära en och det kommer ske undan för undan.
Just idag kom jag aldrig dit till att slå näven i golvet, för det är inte varje gång anfallen blir så pass starka att jag ligger däckad på golvet. Idag var en sådan dag till exempel. Jag ramlade inte ihop som ett korthus och den vrede jag kände blev ”bara” lite ljummen. Det är någonstans här som jag plockade upp datorn och började skriva. Nu så har det värsta klingat av och värken har mildrats något.
Jag vill tro att jag red ut den här stormen med, med tom hink och ny vattnad gräsmatta (någonstans måste man göra av vattnet) så är det bara att ställa den under kranen igen och vänta tills hinken blir full igen. Hur lång tid det kommer ta går inte att veta, tio minuter, en dag, två veckor?
//Jocke
