Hitta tråden igen
Hur tar man vid igen, det har gått lång tid sedan jag skrev (med undantag för talet till Mia på begravningen) och livets förutsättningar har ändrats. Jag fick bara en känsla av att nu, nu var det dags att skriva några rader igen, hur mycket, hur långt och om vad känns inte så viktigt. Det var bara läge att skriva.
Att det börjar närma sig två månader sedan dödsfallet och snart en månad sen begravningen känns helt galet. Jag har inte kommit, som jag ser det, närmare någon form av distans till allt som har hänt utan allt är bara upp och ner. Det är verkligen ett vakuum eller en bubbla som inte har tänkt sig att spricka. Det som ger struktur åt dagarna är att barnen måste till skola och dagis och de måste hämtas hem därifrån. Självklart så försöker jag emellanåt att aktivera mig genom olika aktiviteter men soffan och Netflix är fortfarande bästa flykten från smärtan, sorgen, gråten, tyngden, maktlösheten, orkeslösheten, frustrationen, uppgivenheten. Jag vet fortfarande inte hur jag ska komma vidare med livet och hur jag ska skapa ett liv ensam utan Mia. Det känns väldigt avlägset att ha ett ”normalt” liv utan Mia men även utan Cancern och alla sjukhusbesök och allt annat som har följt i kölvattnet av sjukdomen. Det låter kanske konstigt att sakna sjukdomen och allt det den förde med sig men vi levde ändå med ett enda livsmål under knappt 2,5 år, vilket var att få Mia frisk, så när Mia nu är borta så finns en tomhet kvar, en tomhet som ligger på så många plan. Jag saknar inte sjukdomen på det sättet som man saknar sin hund när man är på jobbet men lämnar man allt annat som man normalt sett anser sig själv vara till förmån för sjukdomen så är det ganska naturligt att när sjukdomen försvinner så blir det just ett tomrum. Vem är jag utan Mia och vem är jag som inte behövs för att hålla koll på vart vi ska vara, när vi ska vara och varför vi ska vara? Jag är en egen person med egna åsikter och intressen så visst går det att hitta tillbaka till sig själv det är inte det jag säger. Men när man minimerar sig själv under lång tid till att bara göra det som vi gjorde, leva med cancer, så blir det en period av vakuum efter något sådant här.
Något jag vet att jag är och som inte har ändrats så är det att jag fortfarande är pappa till min två barn, det är en sak som är säker. Ungar, när eller om ni någonsin läser det här så glöm aldrig att pappa älskar er.
//Jocke
