Avskedstal
Den här texten är tillägnad till min älskade fru. Jag klarar inte av att läsa upp det här själv så Andreas kommer att göra det i mitt ställe. För det är jag enormt tacksam.
Att säga de tre magiska orden ”jag älskar dig” kan göras på oändligt många olika sätt. Det kan vara i förbifarten över ett kort telefonsamtal om hur många liter mjölk man ska köpa med hem efter jobbet, eller varför inte passionerat och innerligt över en middag på tu man hand med levande ljus och vit duk. Oavsett på vilket sätt eller i vilket sammanhang man uttrycker den magi som finns mellan sig och personen man älskar så spelar det ingen roll, så länge det är genuint och ärligt. Just att vara genuin och ärlig mot sig själv och den eller de människor man älskar är fundamentalt, men lika viktigt är det att sätta ord på och kommunicera ut sina känslor till den omvärlden. En sådan sak som att förstå att ”jag är älskad” är bomull för själen för vilken människa som helst.
Jag minns inte exakt vid vilket tillfälle när jag för första gången sa till Mia att jag älskade henne, men det jag kommer ihåg var att jag själv blev förvånad när orden fullkomligt hoppade ur munnen på mig. Anledningen till min förvåning var så enkel som att vårt förhållande var fortfarande väldigt ungt och det faktum att orden formligen flög ur munnen på mig. Om jag minns rätt så spelade Mia rollen som den förvånade mottagaren helt klanderfritt och tittade storögt på mig med sina klarblå ögon. Ögon som jag för övrigt alltid haft en hobby med att drunkna i. Jag kanske inte formulerade mig varken passionerat eller innerligt men det var rätt och slätt ärligt den saken är odiskutabel. Som tur var så misstyckte inte Mia till min något spontana ärlighet och vi kunde fortsätta att odla vår relation, och som den växte……
För knappt 2,5 år sedan så ändrades hela vår värld, alla tidigare referensramar och uppfattningar om vad ett ”normalt” liv borde innehålla flyttades steg för steg. Långsamt så bet sig Cancern hårdare fast i Mias kropp och inkräktade mer och mer på hela vår familj. Vad cancern har gjort med Mias kropp är ett obeskrivligt övergrepp, ett övergrepp som fick det mest tragiska och smärtsamma slut. Men nu var det just ”bara” hennes kropp som förtärdes, om man nu kan prata om ”bara” i det här sammanhanget. Från första stund tillsammans med sjukdomen så vägrade hon den sin person, sin själ. Hennes person var med oss ända in i slutet och där var hon obeveklig. Bepansrad med skinande rustning så stod personen Mia stark och stolt pall för allt det hemska och tröstlösa som Cancern med full kraft attackerade henne med. Hon vägrade vara ett offer. Mia brydde sig alltid om alla i sin närhet, hon omfamnade alla med sin omtänksamhet och ödmjukhet väl inlindat i ett presentpapper av energi och med ett snöre av humor. Så var hon för mig och det ändrades aldrig och för det älskar jag henne ändlöst mycket.
Hoppet är det sista som överger en brukar man säga. Men hoppet om att Mia skulle bli frisk släcktes definitivt på sensommaren förra året. Att veta att ens liv är på väg att ta slut inom en snar framtid och hur det känns går inte att föreställa sig för någon annan än för Mia själv. Mia valde att tackla detta faktum med att målmedvetet ta vara på de stunder när hon fick känna sig pigg. Hon var alltid en fantastisk mamma, när hon var med Stina och Ville var hon alltid just där och just då. Hon sög åt sig den energi hon fick när hon var med barnen och hon älskade dem villkorslöst. Hon var alltid en fantastisk fru, och min allra bästa vän. Så gott som varje dag sista halvåret så tittade hon mig allvarsamt i ögonen och sa ”du vet att jag älskar dig otroligt mycket va?” Hon formulerade det som en fråga men menade det som ett påstående och hon sa det på ett sätt som var både passionerat, innerligt, genuint och inte minst ärligt. Vi båda förstod innebörden av det hon sa; att jag för alltid kommer att bära med mig insikten av hur mycket hon älskar mig. Att leva här och nu är något som man med lätthet kan säga men att genomföra det med samma lätthet är inte alls lika troligt. Det vi hade tillsammans var här och det var nu, det visste vi. Morgondagen var ett helt annat liv som fortfarande låg dolt. För vad vi visste så kanske det inte ens kom en morgondag. Jag tror att Mia valde att säga så till mig just för att det enda hon var säker på var att hon var just här och just nu.
Jag hoppas att andra kan se tillbaka på sina möten med Mia och minnas dem med värme och glädje, för i mina ögon var Mia en stor människa som påverkade andra och spred den där värmen och glädjen vart hon än gick. Jag är övertygad om att de dagarna och de ögonblicken som vi alla har fått med Mia kommer att följa med oss och påverka oss, vart vi än väljer att gå.
Jag tror även att hon innerligt önskar att vi alla tar en dag och ett ögonblick i sänder.
Det var det gott folk
//Jocke
