En avslutning med ett viktigt val.
Igår var det en stor dag för igår var det skolavslutning för Stina. Hon har gladeligen berättat under veckan om förberedelserna de har sysslat med inför avslutningen. De har tränat danser som ska visas upp och de har repat låtar som ska sjungas så starkt att hela området inte kan ta miste på att just idag är det avslutning. Väl där så bänkade jag mig tillsammans med Ville och barnens farmor på ett par väl avvägda platser. Avslutningen började och in kommer Stina glad och förväntansfull tillsammans med alla klasskamrater och de tar plats på ett podium i lokalen.
Det här är såklart frid och fröjd och jag njuter av att vara på avslutning. Men någonstans under programmet så börjar det smärta i bröstet och jag står faktiskt där mitt bland folket med tårar i ögonen och tänker att vi borde ha varit en person till här. Den saknaden blir väldigt påtaglig och ett tag var det den enda saken som jag tänkte på.
Här hade det varit så lätt att bara gräva ner sig i den känslan och låtit resten av skolavslutningen gått åt helvete genom att Stina hade haft en pappa som varit frånvarande och egentligen inte varit där överhuvudtaget. Men jag valde att fokusera på vad Stina och de andra barnen gjorde och fick till slut bukt med de negativa känslorna. Det är just det där med valet som gör det hela väldigt intressant. Jag resonerar så att jag själv har ett val i hur jag ville att den här skolavslutningen skulle bli hos mig. Antingen fokusera på Stina och de andra barnen och glädjas ihop med de andra föräldrarna. Eller så väljer jag att fokusera på de negativa känslorna och då gå in i mig själv.
Att jag kommer bära negativa och oproduktiva tankar med mig även framåt sett är troligen oundvikligt. Det är något som har blivit en del av mig på grund av den historiska ryggsäck som jag ständigt bär med mig. Men det är vad jag gör med de tankarna som är viktigt. Jag är skyldig mig själv men i väldigt hög grad Mia men även mina barn att verkligen reflektera över hur jag vill bli påverkad av allt det negativa som varit.
Att ta skolavslutningen som exempel blev väldigt bra för där i kyrkan gjorde jag ett aktivt val (det lät nästan religiöst märkte jag) att inte låta sorgen påverka mig utan fokusera på min dotters allra första skolavslutning, det var väldigt roligt att vara där.
Jag tror att man kan applicera den här situationen på andras situationer och livsöden. Frågan är hur vill jag bli påverkad av det som händer runt i kring mig? Att Mia dog en alldeles för tidig och smärtsam död är ett faktum och det finns inget jag kan göra åt det nu. Det jag kan påverka är hur jag vill leva resten av mitt liv. Ska jag leva det i skuggan av den ångest, maktlöshet och sorg som de sista åren har ärrat mig eller ska jag tillåta mig själv att lyfta blicken uppåt och tillsammans med mina barn gå framåt? Jag vet vad Mia tycker i den frågan, för vi hann faktiskt prata en hel del om det liv som jag och barnen behövde forma utan henne närvarande. Jag vill knappt tänka på hur arg hon skulle vara om jag hade valt att lägga mig i soffan och tittat upp i taket resten av mitt liv. Hon hade spänt sina klarblåögon i mig, ögon som förresten förvandlades till stål när hon var förbannad, och dragit upp mig från soffan och sen lyft mig i kragen så fötterna hade lättat från golvet. Sen hade hon sagt med knivskarp röst
”för i helvete Jocke, nu går du och gör något!”
Att jag vet vad hon tycker så är det så mycket lättare att stå på avslutningen och välja det positiva före det negativa. För jag vet att jag har hennes välsignelse. Den välsignelsen jag fått av henne är jag henne så enormt tacksam för. Har svårt att beskriva den tacksamheten med ord faktiskt.
//Jocke
