Saknad
Saknaden gör så fruktansvärt ont. Att sakna är att inte riktigt få vara hel, att inte riktigt nå ända fram. I vetskapen om det, så gör saknaden än mer ont. Det blir ett tomrum i en själv som är svår att fylla. Vissa kanske fyller tomrummet med substitut såsom sprit, droger eller tillfälliga förbindelser. Men jag tror att det är just substitut som gör saknaden mer påtaglig och gör en själv än mer sårbar. Att inte våga möta mörkret som saknaden för med sig utan att doppa handen i bensin för att sedan tända eld på sig själv för att få något litet ljus i mörkret, det är förstår vem som helst inte är bra.
Men saknaden är även ett kvitto på att det finns en omtanke, en kärlek till den man saknar. Att sakna något som är en väldigt kärt är i sig en fin handling. Att våga släppa fram saknaden efter någon visar på att det funnits någonting fint en gång i tiden. Det blir naturligt att sakna den man håller av när man inte är med den personen. Det är baksidan på myntet helt enkelt.
//Jocke
