Hur är läget?
Det är många som undrar hur det är med Mia vilket är en berättigad fråga med tanke på att hon är anledningen till att vi skriver.
Sen hon gjorde sitt senaste inlägg så har läget varit stabilt, och med stabilt menar jag då inte bra utan att läget har varit relativt oförändrat. Det som gjordes direkt när röntgensvaren kom var att vi stoppade allt intag genom munnen. Då menar jag mat, all form av dricka samt alla tabletter hon åt. Detta för att inte påfresta tarmsystemet mer än nödvändigt. Man kan ju tänka sig tarmsystemet som en lång vattenslang och kniper du åt i mitten av slangen men fortsätter trycka på med vatten ja du blåses vattenslangen upp likt en ballong. Samma princip när det kommer till Mias tarm. En tarm kan säkerligen töjas eftersom det ska passera mat och annat därigenom men den har också en gräns för hur mycket den kan spännas upp. På röntgen som Mia skrev om så konstaterades stoppet på tjocktarmen och att tarmen även var förstorad, eller utspänd om man vill använda det uttrycket. När kirurgerna var nere hos oss så fick vi information att om tarmen är 10 cm i diameter så är risken för att tarmen spricker akut och då behöver man normalt sett operera omgående. Mias tarm mätte 12 cm…….
Vad händer då om tarmen spricker? Jo det fick vi en snabblektion i och gör den det så blir det ett inflammatoriskt tillstånd i hela bukhålan vilket är smärtsamt och man avlider relativ snabbt. Det finns inget att göra då helt enkelt. Så det här har vi levt med i en vecka nu men tarmen har skött sig.
Mia har varit medveten och klar så hon har kunnat prata och diskutera och även orkat med besök. Hon är helt sängliggande nu på grund av de starka smärtstillande hon får vilket gör henne svag i benen och att hon förlorar merparten av känseln från midjan och ner.
Och så här har det varit, fram till igår fredag…… jag fick ett samtal från Mias läkare på förmiddagen eftersom jag var hemma och andades lite. Det var ju en syssla som jag slutade med när hon ringde det kan jag ju säga. Hon förklarade snabbt att det inte var någon fara. Efter en pulsökning på 300 % och andningsuppehåll så kunde jag tillfälligt slappna av. Mias läkare hade inte sett henne på några dagar och ville stämma av läget eftersom hon tyckte att Mia var så trött. Efter ett kort samtal satt jag i bilen på väg till sjukhuset och mycket riktigt hade läget förändrats för henne. Nu låg hon mest och sov och var inte speciellt medveten om att jag kom in till henne. Så var det under hela fredagen, vi kunde prata lite grann men mest så låg hon i dvala eller sov. Jag har fått förklarat för mig att vi går in i ytterligare en fas nu helt enkelt och det är inte att förvänta att hon blir bättre eller mera medveten.
Det som känns bra är att hon är skapligt smärtlindrad så hon slipper ha ont i alla fall. Det är så många faktorer nu som spelar in så att säga när eller vad som slutligen kommer fälla avgörandet är helt omöjligt. Det vi vet är att hon har ett friskt hjärta och att hon är stark.
//Jocke
