Att ge sig själv tillåtelse att ge upp!!
Allt som oftast får vi cancerpatienter höra, "kom igen nu måste du kämpa" man ska visa sig tuff och ha ett psyke av hårdaste betong. Men om man känner en dag för att "nej, jag orkar ingenting idag utan jag vill bara ligga i sängen...." Har jag då för en stund slutat kämpa?
Som ni vet sen förra inlägget så blev vår jul och nyår lite speciella, julen firades av här på Linneaenheten på kvällen med lite lussebullar och barnen fick ta med sig varsin julklapp! Sköterskorna var så gulliga så de gjorde lite extra julfint åt oss med gran och lite lampor. Tack snälla alla ni på LAH!
Sen gick tiden och då blev det dags att tänka på att bli så pass OK, att jag äntligen skulle få komma hem. Men som vanligt tyckte inte min kropp det utan den spottade ur sig nya infektioner, superdåliga värden o mer magont.
Efter att detta magonda märkts av mer o mer fick jag en akutröntgen, då passade de även på att ta över thorax och buk också eftersom att det är de bilderna onkologen vill ha. Jag och Jocke satt på mitt rum när min läkare kom min.
-Vad är domen? Var det enda som kom ur min mun.
Det är stopp! Ehhhhh, ok? Ja det är helt stopp i tarmen. Ingen förstoppning, utan du har en tumör som vi kikade redan på den 9 dec och det är den faaaan som växt så pass att den trycker ihop en stor del av min tjocktarm. Jag och Jocke satt där lite som 2 frågetecken och undrade vad vi just hört.
Hon sa att i det här läget finns 2 alternativ, nr 1 är att försöka få någon kirurg att utföra en operation där riskerna är monstruösa med massor jobbiga biverkningar, där den allra troligaste är att det helt enkelt skiter sig under operationen och tarmen spricker.
Eller nr 2: skita i allt och försöka få ett par hyfsade dagar.
Oj, där satt man kl 21 en fredag och fick sin dödsdom... Det blev helt chockartat då det efter ett tag kom två kirurger som satt inne hos hos för att förklara hur det skulle gå till att operera, samt om vi skulle ge oss på operationen redan igårnatt eller om vi skulle vänta tills imorgonbitti.
Där satt jag med urgråtna ögon, jag hade inte sett varken min man eller främst mina barn på flera dagar. Men där just då på ca 10 min skulle jag lämna beslut om hur jag själv skulle styra mitt öde!
Efter många tårar och diskussioner med min man så känner jag att jag är färdig nu. Jag har slagits, jag har kämpat och varje nederlag jag har fått mottaga så har jag alltid börjat med att peka finger och skrikigt FAN VAD JAG HATAR DIG DIN JÄVLA HELVETES SJUKDOM.
Sen har jag letat nya krafter för att ta nästa steg....denna gång kommer inte nästa steg.
Det är först nu jag känner mig besegrad....
/Mia
