Föreläsning
Någonting "roligt" hände i veckan som var, tro det eller ej. Eller roligt kanske inte är rätt ord utan det kanske mer bör beskrivas som värdefullt och viktigt. Jag fick ett mail från onkologen i Linköping och närmare bestämt från den onkolog som var ansvarig för Mia under större delen av sjukdomstiden. Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden åt den livsironi som finns när jag nämner "roligt" och "onkologen" i samma stycke. Lite upp-och-ner vända världen men det är så min verklighet ser ut så jag får passa på och le åt det som roar mig tänker jag...... Skämt å sido så fick jag det här mailet med en förfrågan om att komma till onkologen och hålla en föreläsning om vår historia. För det första så kände jag mig hedrad att läkaren som ställde frågan har ett förtroende för mig att jag kan stå i en timme i sträck och prata för en massa vårdpersonal om cancer och vad den gör med människor i allmänhet och vad den gjort med oss i synnerhet. Det är liksom deras arena och expertis där jag är novis och en gästspelare. För det andra så kände jag en vördnad gentemot min fru som på riktigt har gjort avtryck hos ganska många människor. Hon fortsätter helt uppenbarligen att påverka människor även efter hennes död.
Ja som ni förstår är det ingen högoddsare att jag tackade ja till förfrågan just för att det är viktigt och värdefullt för vårdpersonalen som ska vårda nästa Mia att få höra hur vi upplevde vår resa. Kan vårdpersonalen med hjälp min berättelse och genom vårt perspektiv möta framtida patienters behov ännu bättre så är det klart att jag ställer mig upp och pratar. Nu ska det här inte tolkas fel som om att vi var missnöjda med onkologens arbete, jag kan säga att det är precis tvärtom, de gjorde ett fantastiskt arbete för oss. Men jag tror att perspektiv och erfarenheter kan man inte få för mycket av. Jag kan möjligen tyckas cynisk när jag pratar om att vårda morgondagens Mia men det är den hårda verkligheten som cancern för med sig. Den frågar inte om lov och den ber inte om ursäkt utan den tar bara för sig med den enda avsikten att bryta ner människor fysiskt och psykiskt. Tyvärr så är det så den hårda verkligheten ser ut. I en sådan verklighet behöver man verktyg för att kunna hantera situationen och kan jag vara en liten liten del av den verktygslåda som krävs ja då ska jag vara det.
Därför tänker jag aldrig vara tyst och därför är det viktigt och värdefullt att om läkaren tror att genom att jag berättar vår historia för vårdpersonalen så de i sin tur kan stötta cancerpatienter och dennes anhöriga på ännu bättre sätt, ja då finns inget alternativ till att tacka ja.
Så det blir att skriva och disponera upp en föreläsning, jag vill inte komma oförberedd så att säga.
//Jocke
