Det var inte såhär det skulle bli....
Jocke och jag har i år varit tillsammans i 13 år, de allra bästa åren av mitt liv. Under dessa år så har vi gjort massor med roliga upptåg! Vi började med att säkert göra våra föräldrar duktigt nervösa genom att åka till kanarieöarna när vi hade känt varandra i sisodär 1 1/2 månad! Den bästa resan jag någonsin gjort! Skulle jag tycka att den här snubben var helt galen så skulle det bli lätt att dumpa honom när vi kom hem. Men efter 7 dagar på Hotell Babalu
så hade jag inte ett uns av tveksamhet i min kropp, den här människan är gjord enbart för mig och honom skulle jag aldrig släppa....
Tiden gick, och med Jocke fick jag även med ett paket av gamla kompisar till Jocke. Ja, helt underbara människor här med. På dessa 13 år har jag även kommit att älska dom också och även insett att denna grupp av underbara killar lever i någon form av symbios. De finns alltid där och jag känner att jag med fått komma "in" , behöver vi hjälp så tvekar dom inte. Fan vad jag älskar er allihop.
Tiden gick ännu mer och efter 5 år så beslöt vi att öka på vår familj! Jocke sa lite halvbestämt att "ja, men det kanske går att fixa till så "den" kan komma på sommaren, hösten eller vintern! Absolut inte på våren, för det är mer eller mindre fullt ös på jobbet då och allra minst tid för annat.....Vår älskade dotter föddes den 7 Maj! Behövs inga fler kommentarer kände jag där... Men som den superpappa han är så var han aldrig borta överdrivet mycket, utan så fort han kom hem släppte han väskan med allt jobb, tog sin dotter och släppte henne knappt när hon skulle sova.
Efter vi fått detta underbara lilla barn så kände sig både Jocke och jag väääldigt nöjda med ett barn. Så pass nöjda att vi tillslut sa att, "nej, vi vill inte ha något mer utan vi är så nöjda med ett."
Åren gick lite till och Stina växte och frodades och på hennes 3-års dag skrev vi kontrakt på vårt underbara hus. Vi längtade efter en gräsmatta och samt att vi inte ville att hon skulle växa upp mitt på Kungsgatan. Flytten gick den 2 Augusti 2010, då hade vi hunnit göra om alla rum förutom vår stora hall och köket..
Jag minns hur vi en sen sommarkväll 2011 satt och hade lite kvalitetstid tillsammans och diskuterade just det här med barn......Vi kanske skulle ha en till? Mycket riktigt blev det så, 4 Aug 2012 tittade lillebror ut och tog allas hjärtan med storm. NU var vår familj komplett. Vi hade huset som var renoverat precis som vi ville, vi hade två helt underbara barn. Vad faan kunde nu gå snett när vi äntligen bara skulle få "leva" och njuta av det vi hade......
Nu vet inte jag hur många av er som sett Yrrol, men jag tänker på en sketch där som handlar om cancer..."hej! Jag heter cancer....stör jag?" Ja tro fan att du gör det, stick o brinn! Sen rullade det på, "gästen" cancer tog sig in i vårt hem och vägrade att kliva ut.
Jag eller rättare sagt jag och Jocke började den här fighten nov 2012, då min första operation var. Sen har det verkligen varit en bergodalbana utan dess like. YES, nu är jag fri! Eller inte.....Jo,jo NU är jag fri!!....Eller inte.
Ja men va faaaan nu då, efter alla jävla cellgifter och strålning så SKA jag vara frisk. Denna gång surna Mr Cancer till och gav mig 3 nya tumörer att handskas med. det började se tuffare och tuffare ut. Jag började gå igenom en ordentlig cellgiftsbehandling för att dessa jävlar skulle krympa och försvinna.
I förrgår kom kallduschen, de har inte krympt någonting utan svaret som jag fick av min läkare när jag frågade hur röntgenplåtarna såg ut så var hans spontana svar, nej det ser rent ut sagt förjävligt ut. När jag och Jocke fick titta så förstod vi. Uppenbarligen så har jag vansinnigt aggressiv cancer, så när vi fick jämföra bilderna mot tidigare röntgen så var det som att se två monster som brett ut sig i nästan hela mitt bäcken och upp mot magen. Jag satt med gråten i halsen och bara väntade, jag visste innerst inne, men jag bara väntade på det som skulle komma. " Mia, det är hemskt, men du kommer att dö av din sjukdom" nu handlar det liksom inte om att göra mig frisk, det handlar om att ge mig så mycket tid jag kan få. Hur mycket tid det handlar om? Det går inte att säga riktigt, men vi snackar inte flera år... Jag blev helt kall, illamående och svimfärdig. Men främst av allt blev jag tom, hela min kropp stängde av tills jag började tänka på mina barn. Då startade en kavalkad av känslor som jag garanterat kommer få bära med mig tills dagen D kommer. Vad har dessa små underbara barn gjort för att förtjäna det här....
Personligen så går mina känslor mellan hopp och förtvivlan hela dygnet, jag gråter, jag svär, jag skrattar....sen börjar jag om igen.
Nu känner jag mig helt tom så jag bör avsluta här, men jag måste bara få framhäva mina underbara vänner och som jag burit med mig genom livet! Jag kommer inte skriva ut era namn för ni vet vilka ni är! Ni är helt underbara, jag älskar er så otroligt mycket och jag vet att ni alltid ställer upp om det så skulle vara mitt i natten jag behöver nåt så finns ni verkligen där! Jag kommer också ALLTID finnas där för er! <3
Ett par ord också till min mamma, pappa, syster, svärmor och svärfar! TACK för att ni alltid finns där! Jag älskar er så otroligt mycket och jag uppskattar all hjälp vi får. ❤️
/Mia
