Att försöka se något ljus i allt jävla mörker...
Ja, hur ska man göra? Det är nu 1 vecka sen jag var inne och fick min första omgång av mina nya cellgifter och som väntat har jag mått skit. Det är 2 olika sorters cellgifter jag får samt en antikropp. En av de två cellgifterna är Cisplatin och det var den jag fick min första cellgiftsbehandlling, som jag även då mådde skit av. Så den här veckan har väl inte direkt varit den bästa i mitt liv.
För att ge er lite status på hur jag mår i övrigt så kan jag tyvärr inte ljuga, utan det är helt åt helvete, jag har alltid i hela mitt liv älskat att röra på mig, sporta samt främst leka med mina barn. Men min kropp håller på att i sakta mak bli svagare och svagare. Till stor del så är det mycket pga. smärtpumpen som jag fick inopererad. Då den sitter rakt in i min ryggmärgsvätska så är det lite svårt att kontrollera hur känseln blir i benen. Visst jag har ingen smärta men priset jag betalar är att benen inte riktigt "hänger med". Oftast är det högerbenet som bråkar men även vänster kan skoja till det ibland, och vill kroppen sätta mig på ett rejält prov så känner jag inget av benen. Detta har skapat en del intressanta situationer på natten när jag skulle behöva gå upp men inte kan, så Jocke har ett par gånger fått släpa mig till toaletten. Har jag nämnt at han är underbar min man?
I alla fall, nu så har jag fått hem lite hjälpmedel i form av rollator och rullstol, funkar riktigt bra men hade någon sagt att jag skulle knalla omkring med rollator när jag är 31 så hade jag skrattat den personen rakt i ansiktet. Det fungerar i alla fall och jag behöver inte bli livrädd för att ramla omkull eller orka gå överhuvudtaget.
I övrigt så försöker vi leva på en dag i taget, nu tror jag att det värsta illamåendet efter cellgifterna har lagt sig, nu dras jag bara med magkatarren från helvetet. Men jag får intravenösa mediciner från LAH varje morgon och kväll som hjälper en del så det är skönt.
Nästa gång jag ska läggas in för nya cellgifter är den 1/10 så jag hoppas verkligen att jag får må lite bra tiden innan.
Sen så har jag så mycket jag vill säga till er underbara människor som startat en insamling till oss för att vi ska få möjligheten att skapa oss fler minnen tillsammans med barnen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för allt låter så fjuttigt, men vi är så otroligt tacksamma för allt. När jag fick reda på att så många människor både nära och andra mindre nära ville göra detta, då storgrät jag. Tanken att ni alla skulle göra detta för oss blev nästan för stor för att ta in, men vi vill ge ett så stort tack som det går! Vi uppskattar detta så otroligt mycket!!! <3 TACK!
Nu känner jag hur orken sinar, jag ska försöka orka uppdatera lite oftare nu när jag förhoppningsvis får må lite bättre!!!
Stor kram och massa kärlek till er ALLA!!!
