On the road again...
Tänker börja med att tacka er alla för underbart peppande kommentarer!!! Vi uppskattar dessa som satan!
Som rubriken lyder, nu kör vi 3:e omgången och iom denna så innebär det att ny röntgen är på tapeten om ca 2-3 veckor.
Har aldrig varit så förbannat nervös inför någon annan röntgen och iom att ALLT som har med den här jävla sjukdomen att göra är återkommande negativa besked så är väl min optimism inte direkt sprudlande! MEN, nu ska jag inte vara sån utan här lever vi på hoppet!
Hör ni det? Era förbannade tumörer...
De senaste dagarna så har vår stora tjej varit mycket ledsen, mycket för att jag ska sova borta nu igen men även en ledsamhet för att hon förstår att jag kommer dö av sjukdomen. Det gör så förbannat ont i mig när tårarna rinner nedför hennes små kinder. Jag ligger alltid hos henne nu på kvällarna när hon ska sova. Då vill hon att jag ska hålla om henne och det gör jag mer än gärna. Då kommer hon ålandes in i min famn och jag känner hur hela hon slappnar av när jag lägger armen om henne. Sen vissa kvällar gråter vi en skvätt, ibland skrattar vi oss kissnödiga pga. något roligt som sagts sen vissa kvällar så pratar vi om livet i övrigt och jag blir lika fascinerad varje gång över hur hon resonerar och hur hon tänker. Jag märker verkligen hur hon gått o filurat på något som sen resulterat i en fråga.
Fast lika fascinerad som jag blir, lika ledsen blir jag över att hon som 7-åring ens ska behöva fundera på hur "tumörerna ser ut" eller "varför medicinen inte ser skillnad på friska och sjuka celler i sin framfart" .
Livet är så satans orättvist!
Hej på er!
Mia
