Ny cellgiftsvecka
Då var det dags igen, på måndag sätter vi oss i flaggskeppet som stavas Ford Fiesta och drar till Residensstaden. Efter förra cellgiftsomgångens lite sådär halvbra utgång (ja det var ironi) så vill Onkologen att Mia kommer in två dagar tidigare än vad vi gjort tidigare. Så istället för inläggning på onsdag blir det måndag istället. Den enda egentliga anledningen till det är att vi inte gör avsteg från behandlingen utan att Mia kommer få alla cellgifter som hon fick förra gången. För att undvika den monsterallergichock som hon fick med det sista cellgiftet ska den ges under mycket längre tid den här behandlingen. Mia får alltså inte bara lyxen (var det ironi igen månne?) att ligga lite längre på sjukhuset utan hon kommer även att få en bodyguard när det sista cellgiftet ges i form av en sjuksköterska som helt enkelt ska sitta med henne hela tiden. Personalen på onkologen är kanon men jag kan inte tänka mig att det är den roligaste eller mest varierande arbetsuppgiften den personen kommer att ha under sin karriär. Det är väl möjligen nöjet att få umgås med min fru som skulle kunna lyfta upp den arbetsuppgiften!
Sista tiden har faktiskt varit en relativt bra tid med en Mia som förhållandevis har haft rätt bra med energi. Det är skönt att kunna släppa sjukdomen för några stunder och kunna göra något annat än bara tänkta på den hela tiden. Givetvis följer Herr Cancer alltid med oss och vi behöver förhålla oss efter vad han tycker och tänker men vi har åtminstone kunnat ignorera honom bitvis, och det är skönt!
Efter den här behandlingen är det dags för ytterligare en röntgen. Den kommer visa om tumörerna har svarat på den nya behandlingen. Vi har pratat om viktiga besked förut i bloggen men det svaret vi får från den röntgen går ju inte säga annat än att det är ett ödesbesked. Det är för långt bort och för stort att ta till sig så jag varken kan eller vill spekulera i det svaret. Men att det är ett fruktansvärt viktigt besked det vet jag.
//Jocke
