Blod och sen middag på det
Nu sitter jag bredvid Mias säng uppe på vrinnevisjukhuset och tittar på när hon sover. Idag är det blodtransfusion, antibiotika, blodförtunnande och möte med läkare som gäller. Känns som gediget fredagsgodis! Nu så ska (!?!?) propparna vara under kontroll och förhoppningsvis lösas upp vartefter, det är ju inget som går på en fikapaus direkt, men men...... Det är tydligen en förhöjd risk för proppar när man har tumörsjukdommar samt när man går på cytostatika. Mia är ju spot on på den beskrivningen så det är ingen slump att propparna dök upp just där de gjorde.
Jag pratade med en gammal vän i veckan, det var ett tag sedan vi pratades vid så det var väldigt roligt. Hon sa uppriktigt att hon hade blivit en bättre vän, fru och mamma av att läsa det vi skriver om här. Att ta vara på de små stunderna och uppskatta de små ögonblicken. Jag måste säga att det känns riktigt stort för mig. Mitt i skiten så finns det något bra vi kan dela med oss av. Jag tror vi har skrivit det förr men bloggen har ju gått från en informationskanal för de närmaste till att uppenbarligen påverka människor till, som de själva upplever det, någonting bättre. Jag vet inte om det är rätt att säga att det skänker tröst men jag känner ändå en bra känsla över det hela. Passar på att än en gång tacka för alla fina kommentarer, vi orkar lite mer tack vare dom!
När vi är klara här någon gång under eftermiddagen så var önskan från hårdkokte fru Samuelsson att vi ska gå på restaurang, bara hon och jag. Måste säga att hon är den coolaste människan i världen. Från en ytterlighet till en annan......
Vi får hoppas att vi kan bistå hennes önskan!
//Jocke
