Hur jag än vänder mig har jag arslet bak.....
Jag har länge nu velat skriva ett blogginlägg, jag har länge velat hjälpa min man mer med våra barn, jag har länge velat träffa mina underbara vänner mer..... detta låter som rätt så "vanliga" situationer i livet som man kan känna att man vill men så glömmer man eller så tar den berömda latmasken över. Men när mina tankar mer börjar handla om, jag behöver duscha, men jag orkar inte. Jag behöver äta, men jag känner ingen hunger trots både utebliven frukost o lunch. Jag ser mina barn leka med sin pappa men mitt ansikte bjuder inte längre på ett leende utan i mina ögon börjar det istället fyllas på med tårar och jag känner en ledsamhet. Då blir jag rädd...
Jag har tidigare skrivit mycket om det "mörka hålet" som jag trillar ner i ibland, men jag aldrig tillåtit mig själv att vara där för länge...tills nu. Nu ligger jag i hålet med 3 ton jord över mig och ett energikonto som ligger på minus, och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. För som jag ser det nu så spelar det ingen roll vart jag börjar gräva, för då rasar det ner mer jord på andra sidan.
Detta tycker säkert många utav er som läser är märkligt! Vadan detta?? Hon är ju cancerfri och färdig med alla operationer och ska kunna leva vidare som vanligt nu..... Hahaha, ja just det! "Som vanligt" var de ja.....jag missade nog instruktionsboken för den lilla detaljen när jag åkte hem efter min sista operation, för vem den människan är som visar sig när jag tittar i spegeln, ja vem fan är hon?
Den människan som stod där för 2 år sen är borta, jag hoppas verkligen att hon kommer tillbaka, för den människan som tagit hennes plats är ingen jag tycker om, hon är ledsen, känner sig otillräcklig, är världens sämsta mamma, världens sämsta fru och hon sitter i skrivande stund o gråter för att allt helt enkelt känns så jäkla svart och att glaset är inte bara halvtomt, det är helt tomt.
Jag åkte hem med tron om att jag skulle få tillfriskna lite bra och att jag sakta men säkert skulle få känna mig bättre, men under dessa 4 veckor efter operationen så har jag mått sämre än sämst. Det är tur att jag har kontakt med en psykoterapeut för han har hjälpt mig att reda ut mina tankar och han ger mig den egoboosten jag behöver för att kunna fylla på mitt energiförråd för att kunna fungera något normalt.
Läste precis igenom hela inlägget och var 1 sekund från att radera allt, för satan i gatan så mörkt det blev. Men jag tänker inte radera detta, för fast att jag har hört det från flera läkare att man ofta får chocken när "allt är över" så trodde jag inte riktigt på detta förrän när jag nu står här, sönderskuren, stympad och långt ifrån anatomiskt korrekt och med ett psyke som är duktigt påfrestat. Jag trodde att jag skulle få tillfriskna "ifred" ,men min kropp vill inte som jag vill, så det kommer garanterat ta lång tid innan jag är ikapp.
Så ni som är med om något traumatiskt i ert liv, bli inte förvånade om livet när ni tror att ni ska få vara ifred drar en tegelsten i bakhuvudet på er....
Jag vill slutligen bara slänga massa ljus på min underbara man, hade det inte varit för honom så vet jag inte hur jag hade klarat av detta!
