Rätten att få känna stolhet.
Det finns flera saker i mitt 30-åriga liv som jag kan säga att jag stolt över. Fast de saker/situationer/personer som jag är allra mest stolt över så är det dels min underbara man Jocke som funnits vid min sida i 13 år och alltid stöttat mig och älskat mitt villkorslöst under vår tid tillsammans. Ögonblicken när jag fick upp mina älskade barn alldeles varma o slemmiga på mitt bröst efter flertalet timmars stånkande i smärtor som får ett brutet ben att verka skönt! Samt förra året då jag efter min första ”cancer resa” bestämt mig för att äntligen försöka ta det där efterlängtade motorcykelkörkortet och att jag efter två månader fick möjligheten att helt ensam få åka iväg på en alldeles egen motorcykel.
Jag tycker generellt att vi svenskar är alldeles för dåliga på att känna oss stolta över oss själva, ”vi” uppfostras till att inte vara för högljudda, inte ta för mycket plats och att om vi blir upprörda över något ”knyta näven i fickan” och helt enkelt gå därifrån. Viktigt är att inte framstå som om att vi är särskilt bra på någonting utan vi ska gärna inte märkas i mängden utan gärna vara helt osynliga så man inte stör någon. Vi ska gå upp och äta frukost, lämna barn på dagis, åka till jobbet, hämta barn, laga mat, titta på något folkligt som let´s dance, gå o lägga oss kl 22 för att orka upp till samma mönster nästa dag. Jag menar nu inte att rutiner är fel och att man ska bojkotta let´s dance, det jag vill komma fram till är att varför fler inte tillåter sig själva att tänja lite på ”vardagsreglerna”. Varför inte en dag äta frukost i sängen tillsammans med sina barn? Eller varför inte dra med familjen ut i skogen på en picknick istället för att som i många familjer inta middagen framför tv:n så man slipper prata med varandra.
Efter mina upplevelser och erfarenheter de senaste åren så kan jag säga att jag ändrat mitt synsätt på livet och främst hur jag värderar och prioriterar min tid. Varför ska det egentligen krävas att man ska behöva gå igenom ”en kris” eller som jag själv, stå öga mot öga mot en sjukdom som om det vill sig illa tar mitt liv? Är man som människa för nonchalant när man lever ett liv utan några särskilda bekymmer så man inte märker att tiden rinner iväg utan att man riktigt tagit vara på den? Jag upplever att jag innan min sjukdom levde rätt så nonchalant. Jag tog garanterat inte riktigt vara på tiden innan utan jag gjorde som många andra och stressade mig igenom dagarna och veckorna.
Förhoppningsvis får jag någon som läser det här att lyfta blicken en aning och se på världen ur ett lite annat perspektiv. Det kanske kan låta fjantigt och vääääldigt klyschigt, men när ni kommer hem idag eller vilken dag som helst egentligen! Innan ni går in efter att ha kommit hem från jobbet, stanna upp för ett par sekunder och andas ett par extra djupa andetag och känn er stolta för vad ni är och vad ni åstadkommit! Varje människa är unik och alla är vi värda att få känna oss stolta över oss själva!
/Mia
