Champagnen flödar….eller hur var det nu?
När ett sådant här bra besked kommer borde man bara hoppa upp, slita av sig kläderna och rusa skrikandes upp och ner på Drottninggatan, och när man är alldeles för trött så joggar man in på systembolaget och köper en löjligt dyr Champagne som man halsar upp så fort man kommit ut från butiken. Det hela följs upp av confetti, partyhattar och fyrverkerier!
Men om den känslan inte infinner sig, vad gör man då? Ska man dra svansen mellan benen som en hund som får skäll när man kommit på den att stå på vardagsrumsbordet och tugga i sig allt gott som råkat glömmas kvar därpå? Eller kanske att man borde gå undan och lägga sig långt ifrån omvärlden som en allvarligt sjuk katt?
När vi 2012 fick besked om att Mia skulle gå igenom sin första operation så var känslan att ”nu är det en operation sen är skiten väck”. Operationen gjordes och läkarna var nöjda med resultatet. Jag kan inte komma ihåg hur länge efter operationen som beskedet kom; ” operationen blev lyckad och du är färdigbehandlad”. Med andra ord ingen cancer kvar i kroppen!!! Ett fantastiskt besked, nu var det första dagen för resten av våra liv.
Det var ändå så att Cancern slog ner som en bomb i vår familj. Sjukdomen hade våldfört sig på Mia på ett så skoningslöst och grymt sätt att det kommer ta lång tid att förstå vidden av det. Så när beskedet kom efter den operationen så kändes det som att vi var i hamn.
Men sen 10 månader senare kom käftsmällen som golvade oss totalt. Det var som att Cancern bara hade legat och väntat på det rätta tillfället att få våldta vår familjs nyfunna ro och Mias allt starkare kropp. Cancern hade legat gömd längst in i garderoben och bara observerat oss hur vi sakta men säkert kommit på fötter. Men utan att vi märkte det så kröp sig cancern på Mia sakta men säkert för att plantera allt fler av sina dödliga frön. När vi sedan visste att Cancern återigen fanns i Mia så har den inte lämnat oss en sekund. Allt vi gjort har vi gjort med Cancern skrattandes oss rätt i ansiktet. Varje andetag, varje sekund så har cancern hånat oss och samtidig långsamt dragit Mia från oss alla till ett svart hål där ingen av oss kan följa efter.
Så efter ytterligare operation och strål- och cellgiftsbehandling så ska vi nu ha skakat av oss Cancern för gott? Vi har slitit, kämpat och slagits med både näbbar och klor för att bli av med Mias sjukdom och så helt plötsligt så säger sjukvården att ”det finns inget som tyder på cancer i din kropp”. Vart fan har Cancern tagit vägen nu då? Ligger den under sängen som en barndomsmardröm den här gången eller gömmer den sig i skuggorna på dagarna och kommer med mörkret till Mia under natten?
Eller kan det vara så enkelt att Mia utrotade cancern och helt enkelt visade vart skåpet skulle stå genom sin fruktansvärt målmedvetna inställning?
Hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag fram till samma sak; att cancern inte längre finns i Mias kropp är ett bra besked! Även att vi fått ett likadant besked tidigare som tyvärr inte infriades speciellt länge så måste jag ta till mig att det här är något som ger oss en rejäl spark i rätt riktning. Rädslan att cancern anfaller igen kan inte överskugga verkligheten vi lever i.
Jag får väl helt enkelt ställa in en nattlampa under sängen för att hålla monstret borta……
//Jocke
