Att återigen kunna andas......
Jag har åtskilliga gånger försökt förklara hur jag känner mig när det gäller det här med min cancersjukdom, och varje gång jag har fått frågan så har jag varit i ett skede som inte var likt det som "kändes" för ett par veckor sen, så svaren har i stort sett varit rätt så olika men ändå haft sina likheter.
Bjuckar på en fulbild, mest bara för att reta Mr Cancer lite mer....
Den senaste tiden så har det känts som om jag legat i sirap och låååångsamt så sjunker kroppsdel efter kroppsdel ner i den mörka sörjan som omger mig. Det ord som först ploppar upp i mitt huvud är apati. Jag har den senaste tiden känt mig väldigt känslokall. Det har varit svårt att känna någonting, det har varit svårt att prata om det. Jag o min man som alltid pratat massor har för en tid suttit helt tysta i soffan framför tv:n och bara andats....eller som jag känner det, sakta kvävts. Dag efter dag så har strupen snörts åt mer o mer samtidigt som tyngdlagen dragit neråt allt hårdare.
Men....så idag! Då kom det som vi väntat på så länge. Min läkare ringde och meddelade mig att han tittat på röntgenplåtarna och det finns inte ett spår av cancer i min kropp!!! Inte ens en liten ärta som gömmer sig, utan min kropp är nu helt cancerfri!!!!!!
Svoooosch, så förvandlades sirapen till vatten, jag ser vattenytan närma sig och två bentag senare så klyvs vattenytan av min kropp och jag kippar efter andan och känner hur äntligen mina lungor fylls med syre. Jag andas djupt, både två och tre gånger... Efter att jag nästan i ett euforiskt tillstånd andats mig snurrig så skriker jag rakt ut och gör någon form av seger/fuldans. Jag var inte ensam utan de människor som stod en bit bort undrade säkert vad som tagit åt mig...men det struntade jag helt i då.
Jag kunde andas igen.....
In your FACE cancer!!!!!!!!!!!!!!
Bjuckar på en fulbild, mest bara för att reta Mr Cancer lite mer....
