Hur ska vi orka???
Den frågan är faktiskt den enda som hägrar här hemma just för tillfället.
Hur ska vi orka, vart ska det här sluta, kommer jag överleva?
Vi har varit i Linköping idag och fått svaret svart på vitt…..jag har fått cancern tillbaka både snabbare och mer än innan.
Det började som en konstig smärta i benet som jag först trodde berodde på enbart träningsvärk då jag äntligen börjat känna mig lite bättre och kunnat promenera lite mer, men smärtan växte mer och mer och tillslut när jag skulle ge mig iväg på lite längre turer så var jag tvungen att slänga med kryckorna. Jag ringde min sjukgymnast som jag fick träffa dagen därpå, hon kunde inte säga riktigt vad det var utan misstänkte inflammation så det blev till att starta med antiinflammatoriska tabletter….som inte hjälpte. Dagen efter ringde min Läkare och sa att han tyckte det lät lite konstigt att jag hade så ont som jag hade så han tyckte att jag skulle göra ännu en magnetröntgen som jag gjorde för 3 månader sen som visade på att min kropp var cancerfri.
Jag gjorde röntgen onsdagen den 18/6 och hoppades på att få något sorts svar på telefon redan på torsdagen men jag fick vänta till igår då han ringde och meddelade att han själv hittat 2 förändringar som inte funnits förut, han hade inte ännu pratat med en radiolog som skulle ge ett ordentligt svar utan vi skulle helt enkelt komma till Linköping idag kl 11 för att få slutgiltigt besked.
Jag kände på mig redan igår när jag pratade med läkaren på telefonen att det inte skulle vara bra, men att det skulle vara så illa som det är trodde jag aldrig. Jag har i min kropp fått 3 nya tumörer på ca 5-7 cm som på 3 månader växt fram superfort, två av tumörerna sitter i det redan strålade stället så dessa kan inte strålas mer, den tredje kanske går att komplettera med strålning om det skulle behövas men nu siktar vi in oss på herrejösses cellgifter varje vecka i 18 veckor.Vi ska ungefär halvvägs in i behandlingen göra en ny röntgen så vi verkligen ser så det fungerar annars skulle vi visst prova en ny coctail.
Det känns helt åt helvete, jag har aldrig varit så rädd någonsin för att lämna de jag älskar alldeles för tidigt.
Fy fan för denna jävla sjukdom!
