Väntan på ännu ett ödesbesked
Väntan har blivit vår ofrivillige kompis, lite som den där jobbige killen/tjejen som bara står där utanför dörren och bjuder in sig på kaffe enbart för att få en ursäkt att låna med sig 1 liter mjölk, lite tvättmedel och slutligen ta sig friheten att provköra motorcykeln lite. Nu kan alla som vi känner som eventuellt läser det här pusta ut, ni är inte träffade. Vi har beskrivit väntan i tidigare inlägg så ni som hängt med ett tag vet säkert vad vi tycker om att vänta. Det blir inte lättare med tiden kan jag meddela……
Idag har Mia varit på en skiktröntgen, syftet med röntgen är att få reda på om cancern har spridit sig utanför bäckenet. När vi fick beskedet om återfallet för några veckor sedan så röntgades bara bäckenet, vilket är helt i sin ordning. Det som inte var ordning på var ju just metastaserna som hade uppkommit. Så nu behöver vi vänta ca 2 veckor på besked om cancern finns någon annan stans, till exempel i lungor eller lever som tydligen är vanligt att cancern sprider sig till.
Man behöver inte vara av knivskarpt intellekt för att dra den slutsatsen att mer tumörer är dåligt besked (och då uttrycker jag mig löjligt milt) och inga ytterligare tumörer är bra besked (för då är det ju bara tre tumörer att tampas mot……..).
Så nu sitter vi med vår objudne gäst och dricker det där jävla kaffet, och det ska vi alltså göra i cirka två veckor till!? Jag vet fruktansvärt mycket trevligare folk att umgås med i två veckor i sträck än att umgås med Mr V. Äntan.
//Jocke