En form av normalitet i ett liv fullt av kaos.
Det är lite så jag känner för tillfället, de senaste dagarna eller rättare sagt senaste veckan så har jag faktiskt mått rätt så bra! Jag har fått känna mig normal, eller rättare sagt….så normal det går inom detta sjukdomshelvete. Om jag jämför hur jag mådde i början på min första cellgiftsbehandling så är det ljusår från hur jag mår nu.
Den början var hemsk och jag mådde konstant illa i flera veckor. Visst, denna gång har väl inte riktigt varit en dans på rosor men det jag har behövt brottats med denna gång är inte illamående utan en vansinnig smärta i mitt ben där tumörerna sitter. Jag hade ett par riktigt svettiga nätter där om jag haft en slägga så hade jag utan att tveka dragit den i mitt eget huvud för att inte bli galen! Det är tur att jag har en suverän kontakt med smärtenheten i Linköping, för efter mycket olika kombinationer där jag tokproppade i mig mängder morfin (utan något som helst resultat) så fick jag börja med en rätt så hög dos kortison…..och den natten sov jag som ett barn! SÅ mitt ”livselixir” för tillfället heter Dexametason! Dock ska det tilläggas att även om kortisonet ger mig både smärtstillande och mer energi än en hel burk koffein tabletter så bidrar det tyvärr med en del mindre trevliga biverkningar som gör att jag måste trappa ner det och gärna sluta äta det helt o hållet. Det känns inte som om jag någonsin vill släppa kortisonet men att utmana ödet och få bl.a. diabetes känns inte heller så lockande. Sen ska tilläggas så SKA ju cellgifterna göra sitt och krympa tumörerna så smärtan ska/bör försvinna av sig självt.
Iom att jag denna gång får betydligt starkare cellgifter så var det även dags att säga hejdå till håret. Jag är en människa som verkligen inte vill vakna upp med kudden full med hår och jag vill definitivt inte utsätta Stina för att se sin mamma bli tunnhårig eller se när jag drar bitar av hår från huvudet. Så jag bestämde att istället för att utsätta henne för något som kan vara traumatiskt så gjorde vi en rolig grej utav det. Jag tog ut en sax och Jockes trimmer och sa till Stina att nu får du klippa mig precis som du vill…..det var två stora bruna ögon som såg på mig med förvåning. Sen fyrade hon av ett leende som sträckte sig runt hela huvudet och tog glatt saxen och började skapa. Vi hade riktigt kul och båda mina barn fick se när håret försvann. När Jocke sedan tog över och trimmade bort det sista så stod både Ville och Stina och skrattade och klappade mig på huvudet, och sen var det inget mer med det! Mamma har nu mer inget hår och det är inget konstigt med det……Det kunde inte gått bättre!
I övrigt så försöker jag leva på så normalt jag bara kan, nu har Jocke semester också så jag är så tacksam för att jag slipper illamående och att jag kan njuta av tiden med min familj samt njuta av att äta mat och verkligen känna att det smakar gott! Att jag även kan orka hjälpa min man med barnen och ”hushållsgöra” gör att mitt samvete också får må riktigt bra. Visst, de mörka tankarna och det berömda djupa hålet som jag brukar hoppa ner i ibland finns där lurandes bakom. Men det var längesen nu jag satte mig där, det är skönt att få må bra psykiskt och känna att jag har orken/lusten som tidigare var helt bortblåst.
Hoppas ni alla får njuta av sommaren!
/Mia
