livmedcancer.blogg.se

Allt började i fredags när Ville åkte iväg till mina föräldrar för att jag och Jocke skulle få lite "ensamtid" för att Jocke skulle få en chans att friskna till efter hans mastodont halsfluss. Stina fick åka till sin farfar! 

Iallafall, så kom samtalet från mamma där det hade upptäckts att Ville började kräkas! Han skulle egentligen kommit hem på lördagen men han fick stanna till söndagen då vi inte hade fixat att ta hand om ett magsjukt barn i det tillståndet vi båda var i. Ungarna kom sen hem på söndagkvällen och vi var väldigt nöjda över att ingen annan åkt dit.....😩🔫

Det första vi märkte var sms från min mamma där det meddelades att både hon och min far blivit tokdåliga! Sen gick veckan och tisdagen kom! Då tyckte livet att någon/något skulle sparka lite extra hårt på dem som ligger!

Den som började då var Jocke! Han fick kräks och min kära svärmor fick ringas in för att hjälpa till med Ville. Sen framåt kvällen så kände jag hur det började åka hiss i magen, jag började kräkas vid kl sju! Som tur var så blev det inte mycket mer än två rundor på toaletten för Jocke för när klockan var tio ca så började Stina att kräkas! Så hon och jag har sprungit hela natten, Jocke den stackaren har knappt sovit nåt då han fick styra med Stina.  O dagens surprise slår Ville The Man till med när han åter igen lägger en kaskadspya med frukostinnehåll rakt ut över bordet! Men det konstiga är att det blev bara den och inget annat! 😕 

Stina slutade att kräkas vid tre idag på eftermiddagen, jag slutade vid kl sex imorse. Jag har nog aldrig varit så dålig i hela mitt liv! Jag utvecklade även feber och iom att jag är så nyligen "cancerbehandlad" med strålning och cellgifter så är det viktigt att jag hör av mig om feber uppstår, och givetvis kom det feber!!! Så onkologen ringde ut hemsjukvården som fick komma och ta akutprover. Som tur var så var de inte så pass dåliga att jag behövde åka in, men jag måste upp till Vrinnevisjukhuset på fredag för att ta nya prover! 

Det är först nu sen igår eftermiddag jag känner att jag kan sitta upp ordentligt... Alla i hemmet har som tur är slutat kräkas, men jag blir helt matt när vi åker på bakslag på bakslag...hur jävla mycket ska vi behöva orka med egentligen?