Mentalt snedsteg
Det var ett tag sedan jag skrev något och om jag ska vara ärlig så har jag inte haft lust, har inte haft ork eller helt enkelt bara struntat i det. Sista tiden så har mest handlat om att köra ner huvudet och springa ända in i kaklet och förbi det. För helt krasst så har sista tiden varit tuff, alldeles för tuff för min smak. Vid det här laget så har det varit en del tuffa perioder, det kan man ju påstå med risk att det är ett understatement…..
När de här perioderna kommer där det blir kämpigt så har jag märkt hur min egen ”horisont” minskar undan för undan. För när livet går på som vanligt så kan man prata om planer för nästa månad, nästa helg, vad vore schysst att göra till sommaren? borde jag inte ta och skriva lite musik? Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Nu när vi har varit pressade med allt som har varit har jag märkt att den horisonten minskar ju jobbigare jag upplever situationen. Först går drömmar och visioner bort, sen försvinner den långa planeringen och till slut så tar man tag i vad som är viktigt för stunden. ”nu ska jag hämta barn”, ”Ville behöver ny blöja, jag byter”, ”barnen behöver mat, jag fixar det”. Ta dagen som den kommer kan slänga sig i väggen, jag tar minuten som den kommer! Likadant är det åt andra hållet, när jag känner att, yes nu känns det allt liiite lättare, ja då flyttar jag fram horisonten lite grann. Då kan jag helt plötsligt titta på morgondagen och sen vidare till nästa vecka osv.
Nu är det drygt tre veckor sedan Mia avslutade sin behandling, och det har varit stökiga dryga tre veckor, men det vet ni som har läst de tidigare inläggen. Innan jag fortsätter mitt spår så måste jag bara klämma in en passning till min fru som på något magiskt sätt behåller sin positivitet mitt i allt. Även när hon ligger på sjukan för blodtransfusion för att värdena är riktigt usla så andas hennes skrivna ord ett sånt jävlar anamma. Du inspirerar mig!
Åter till min poäng; Jag har hela tiden haft fokus på den där sista fredagen när behandlingen skulle avslutas. Det har hela tiden varit någon form av mental målbild som jag har kämpat emot. Sen när sista veckan kom så smyger den där lite olustiga känslan på som är svår att sätt fingret på. Vad händer efter behandlingen och behöver vi göra något speciellt? Första beskedet var ju att det inte går att utvärdera behandlingen förrän två till tre månader och i mellan där händer ingenting. Jag hade ju satt upp målet till slutförandet av behandlingen inte ytterligare månader framåt! Sen visste vi sedan tidigare att det fanns en stor risk med att Mias biverkningar skulle peaka runt två till tre veckor efter avslutad behandling. Så här i efterhand kan man lugnt konstatera att så var verkligen fallet…… Under de här tre veckorna så har horisonten krympt till att fixa allting som ska fixas. Förutom de rent praktiska sakerna som att ordna till att hantera en orolig dotter som INTE gillar när mamma ligger borta, SÄRSKILT om borta är på ett sjukhus. Jag ska inte glömma bort mig själv i det hela heller, jag har försökt hålla mina känslor i schack i och med Mias dåliga värden och undersökningen som stundade för att utesluta ny tumör. Man kan ju lugnt säga att sömnen har inte varit den bästa…..
Nu hoppas och tror vi försiktigt på att Mia har varit på botten och långsamt långsamt kan återhämta sig. Vilket är bra nyheter! Helt plötsligt kan jag flytta fram horisonten igen, Men jag har lärt mig av mitt mentala snedsteg som är att inte ha alldeles för korta mål i hela den här soppan. Nu får jag hoppas att horisonten kan flyttas fram så jag till sist kan fylla på med drömmar och visioner igen, men det gäller att inte falla i fällan att ha för bråttom.
//Jocke
