livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Utmaningar

Publicerad 2014-12-30 22:08:27 i Allmänt

Numera kan jag titulera mig skribent, jojo fint ska det vara tänker ni säkert. Jag blev i höstas kontaktad av en person från församlingen där vi bor och hon frågade om jag hade lust att skriva en text för det kommande numret av Kyrknytt som skulle gå ut till alla hushåll i församlingen. Jag blev lite ställd för de litterära mästerverk som jag tidigare har skapat har varit låttexter till mina olika rockband (och nu även bloggen förstås). Så därför var det en ny situation där någon ber mig prestera en text som ska användas i en helt annan kontext än vad jag normalt är van vid. Som ni säkert gissar så avstod jag inte (har lite svårt att säga nej till intressanta utmaningar) utan jag berättade vår historia igen. Det är definitivt något terapeutiskt över det här med att skriva, att få lätta på trycket lite. Samtidigt känns det på något sätt viktigt att berätta vår historia, vet inte riktigt varför, det bara känns relevant.

Hur som helst så kom kyrknytt ut för någon månads sen men jag tänkte att jag bjuder på den texten här på bloggen med för de läsare som inte får tidningen som trots allt har en begränsad geografisk upplaga.

Mycket ”nöje” när ni läser den (ja nu var han ironisk igen):

 Jag står och tittar ut genom fönstret på världen utanför. Persiennen är neddragen men uppvinklad så jag ser gatan nedanför men med gråa streck i synfältet. Där ute pågår allt som vanligt, bussen stannar på gatan nedanför det fönster jag står vid, människor går eller cyklar medan bilarna kör förbi. Det känns som en helt annan värld från där jag står, en värld som passerar mig helt förbi i ett rasande tempo. Ett tempo där jag aldrig kommer att hinna ifatt. Här i rummet står tiden stilla, som om vi skulle vara i ett vakuum eller varför inte i en ljudisolerad bubbla.

Jag och min fru befinner oss i ett patientrum på onkologen på Universitetssjukhuset i Linköping. Min fru kämpar mot cancer just i detta nu, en kamp som har pågått i lite mer än två år. Cancern har än så länge klarat allt som sjukvården slängt emot den och smärtsamt bitit sig fast i min frus kropp. Även om hon har en vilja av stål, ett vältrimmat psyke och en stark kropp så har två år av behandlingar satt sina spår och kroppen börjar bli trött. Allt vi har gjort under två års tid så är det med cancern i släptåg. Cancern har blivit vår objudne gäst som har klamrat sig fast som en fästing i vår familj. När hela livet handlar om en sak så känns det som att allt stannar upp, vi hamnar i den här bubblan. Vi kommer inte framåt utan står och stampar på samma ställe i väntan på att cancern ska ge sig av så att vi kan fortsätta vår vandring där vi en gång stannade.

När jag då tittar ut genom fönstret från patientrummet så slår det mig att världen aldrig kommer att stanna upp. Jag skulle gissa att det som för oss är hela vårt liv, är bara en obefintlig parentes därute. Nedanför på gatan kanske cyklisten är på väg till sin allra första kärlek med pirrande mage, ost, kex och vin i ryggsäcken. En fotgängare har möjligen avslutat sitt arbetspass och ska hem till sin andra hälft och sina barn för kvällsmat och förhoppningsvis en härlig stund tillsammans. Oavsett vad dessa människor verkligen ska göra så är de helt omedvetna om vår situation här uppe i onkologhuset. När jag tittar ner på dem så känner jag att de är en del av en värld som springer ifrån oss. Även om vi hoppas på att få ta vid där vi en gång stannade för två år sedan så kommer det aldrig hända. Den tiden är sedan länge förbi och vi behöver hitta nytt fotfäste i nuet.

Något som får oss att fokusera på nuet är våra två gemensamma barn. Deras livslust och nyfikenhet förgyller våra dagar men även deras krav på omvårdnad och kärlek hjälper oss att fokusera på positiva saker. Att vara småbarnsförälder med en sjuårig dotter och en tvåårig son är inte alltid en dans på rosor, särskilt inte när min fru är allvarligt sjuk. Det kan vara arbetsamt ändå att få ihop allt med skola, dagis, jobb, mat och kompisar utan vår ständiga följeslagare Herr Cancer. Men barnens behov gör att vi behöver ignorera sjukdomen och göra det som är bäst för stunden, för våra barns skull.

När vi för två år sedan fick beskedet om att Cancern hade invaderat min frus kropp så flöt våra liv på i bästa tempo. Vi njöt av vår två månader gamla son och vi hade en mycket stolt storasyster som gladeligen hjälpte till med sin lillebror. På en sekund så stjälpte cancerbeskedet vår fantastiska balans. Istället för njutning blev det en ångestfylld kamp, en kamp för att klara av de rent praktiska saker som en småbarnsfamilj kräver lösning på, lägg där till min frus sjukdom och all tid som spenderades på sjukhus. Som kronan på verket behövde vi lära oss att leva med den känslomässiga tyngd av vad en cancersjukdom kan innebära.

Vi vet nu att cancern aldrig kommer att lämna min frus kropp, den kommer inte sluta förtära henne förrän kroppen till slut ger upp. Sjukvården gör just nu vad den kan för att förlänga den tid som finns kvar. Med den sanningen så måste vi slutligen släppa tanken på att ta upp vårt liv där vi en gång stannade och leva här och nu. Det finns ingen annan väg än att vara just här och just nu. Någon gång i en framtid kommer min fru att lämna oss, hon kommer lämna två barn som kommer mista sin mamma för alltid. Hon kommer att lämna sin man som kommer att sakna henne för evigt. Vi är inte där än men den tiden kommer, det vet vi. Vi är skyldiga varandra att inte låta livet bli en väntan utan vi är skyldiga att ta hand om varandra och skapa minnen som kommer leva genom resten våra liv, hur långt eller kort det nu än blir.

Det kommer aldrig att vara mer passande än nu att uppmana sig själv att ta vara på livet.

 

Det var det mina vänner.

//Jocke

 

Ps. Det finns säkerligen många som undrar hur det är med Mia och hon är kvar på sjukhuset, är 8:e dagen idag. Smärtproblematiken har varit riktigt besvärlig plus en massa annat men kanske att det börjar stabilisera sig nu. Vi återkommer om mer utförlig status vid tillfälle. Jag vill även passa på att önska alla ett Gott nytt år, vi kan väl hoppas att ni får ett gott år i alla fall. Jag hoppas för egen del inte på något sådant längre för det känns mer som en utopi. Syns på 2015! Ds

Kommentarer

Postat av: Mia

Publicerad 2014-12-30 22:22:33

Du har verkligen ordets gåva Jocke. Ta hand om dig!

Postat av: Ulrika Svedbo

Publicerad 2014-12-30 22:50:32

Oerhört berörande beskrivning av er situation. Orden skär som knivar i mitt hjärta, jag tänker på er varje dag!

Hoppas Mia får komma hem till er snart.

All kärlek till er!
Kram Ulrika.

Postat av: Anna

Publicerad 2014-12-30 23:38:48

Vilken fantastisk talang du har...att kunna uttrycka sig så i skrift som du gör..du berör! Hoppas man får ordning på Mias smärtlindring och att ni får tillbringa mycket tid tillsammans hemma istället för att Mia ska behöva vara på sjukhus!! Önskar 2015 kunde komma med mirakel för dig och din familj!

Postat av: OlssonRosell

Publicerad 2014-12-31 08:46:27

Önskar mirakel till er och en lång tid tillsammans💜

Postat av: Jessica

Publicerad 2014-12-31 09:41:57

Fantastiskt bra skrivet. Tårarna trillar på mina kinder. Ofattbart att ni orkar "leva". Beundransvärt.

Postat av: Frida

Publicerad 2014-12-31 10:06:25

Vilken text Jocke!! Gripen av eran verklighet ni måste leva med.
Tänker på er ofta och håller tummarna för er.
Kram Frida

Postat av: Nette

Publicerad 2014-12-31 10:31:50

Fint skrivet, bra skrivet...
Fint blir inte riktigt rätt ord eftersom det långt ifrån är fint det du skriver om. Men du förstår vad jag menar det känner jag på mig.
Hoppas Mia mår lite bättre snart o får komma hem till dig o barnen!
Beundrar dig så mycket Jocke, ditt sätt att hantera detta, ditt sätt att tänka kring detta - ja allt som du visar o delar med dig av här! Var får du styrkan ifrån?!.. Förutom dina barn förstås...

Varma kramar Nette


Postat av: Cicci

Publicerad 2014-12-31 12:21:40

Så starkt o bra skrivet. Kärlek till er!

Postat av: Linda

Publicerad 2014-12-31 15:29:06

En text som går rakt in i hjärtat <3! Jag önskar att ni även får många ljusa stunder tillsammans under 2015 som får skingra sjukdomsmörkret. Kram

Postat av: Helena

Publicerad 2014-12-31 15:32:16

All kärlek till Er 2015 ! Fantastisk beskrivning av ödet.

Postat av: Maria B

Publicerad 2014-12-31 15:55:36

Tack Jocke och Mia att ni delar med er av ert liv som det ser ut just nu. Det ger en känsla av välsignelse och livsmod till mig och jag är övertygad att jag inte är ensam om den känslan. Så oerhört viktigt och värdefullt att ni berättar. Fortsätt och sluta aldrig! Många varma kramar till er lilla familj. Maria B

Postat av: Therese

Publicerad 2014-12-31 16:37:01

Kan ingenting annat än att sända omtanke och en kram till er. Ingen som inte själv har varit 'där', kan någonsin förstå.. Med vänlig hälsning, Therese.

Postat av: Cissi Folkin

Publicerad 2014-12-31 19:18:54

Du är verkligen duktig på att beskriva er situation och jag har läst er blogg ett tag och tycker ni är så väldigt starka. Jag tänker på er ofta och hoppas ni får vara hemma tillsammans snart igen och att ni får väldigt många fina stunder tillsammans nästa år.
Kramar och styrka till er
/cissi

Postat av: Tessan

Publicerad 2015-01-01 00:49:15

Fantastiskt bra skrivet som alltid. Ni är underbara, hoppas Mia får komma hem snart. Stor varm kram.

Postat av: Virre

Publicerad 2015-01-01 01:25:07

Som vanligt väldigt fint skrivet. Sänder kramar och omtanke ❤️❤️❤️

Postat av: Dino

Publicerad 2015-01-01 17:24:12

Känner med er av hela mitt hjärta!
Har följt er historia via Maggan och beundrat er styrka och kraft i att skriva blogg - när livet visat sig från sin allra sämsta sida...
Varma kramar till er alla

Postat av: Maria

Publicerad 2015-01-01 20:38:01

Så starka ord och så stark sanning! Hoppas ni får ett bra 2015!!

Postat av: Roger Buske

Publicerad 2015-01-01 21:03:49

Hej Mia och Jocke! Jag tänker ofta på er och läser er blogg. Jag tycker att ni är otroligt starka människor. Önskar att jag kunde göra något för er mer än att tänka på er. Kram på er!

Postat av: Linda Pinda

Publicerad 2015-01-01 21:30:08

Hej Jocke. Vanligtvis brukar jag skriva till Mia men nu blir det några rader till dig istället. Jag står stum i denna stund när jag läser detta du skriver. Vilken talang du har och så välskrivet. Jag beundrar dig på avstånd. Att du har ork att bära detta med hem, barn och en sjuk fru. Du måste vara oerhört stark. Man får nog skjuta sig själv åt sidan för en stund och göra dagarna som går så drägliga som möjligt för barnen och Mia. Du bär på så otroligt mycket i ryggsäcken så den snart måste bli för tung..jag kan knappt sätta mig in i din situation därför skriver jag istället några värmande ord som jag hoppas hittar in i vinterkylan. Jag tänker på er massor och det gör så ont i hjärtat när jag ser Ville vid lämning av min Ville på Barken. Vad orättvist livet är. Hälsa Mia. Många varma kramar Linda Pinda

Postat av: Elisabet (följare)

Publicerad 2015-01-01 22:02:30

En väldigt fin text. Träffande. Det är ju så att livet kastar oss i olika riktningar ibland och man hamnar i den där bubblan du beskriver. I både med- och motgång. Starka positiva händelser som när ett barn föds, eller de händelser som gör att livet stannar på av helt motsatta skäl; ett oväntat besked eller bud.
Jag hoppas att Mia snart får må bättre och att ni får en chans att leva i nuet och rå om varandra.

Postat av: Laila

Publicerad 2015-01-02 18:54:37

Vill bara sälla mig till kören ovan och säga att det är en fantastisk text du skrivit. Den berör, rör mig till tårar, manar till eftertanke. Ett ödmjukt tack för att ni delar med er. Kram, Laila

Postat av: Anna ( Carinci) Galasso

Publicerad 2015-01-03 17:07:38

Jocke du är helt otrolig på att skriva ner o beskriva dina känslor ,,,, alla i er situation borde läsa er blogg o få kraft att på ng sätt orka gå vidare o vilken lycklig(förstå mig rätt) tjej du är Mia som har denna superkille.Jag hoppas innerligt att du har samma kraft att om 100 år när inte Mia finns mera kunna vara lika stark för dig o era barn...Önskar er det bästa bästa man kan tänka sig....önskar jag kunde göra ng för er men hur maktlös är man inte...en stooor o varm kram till er alla i fam. Anna

Postat av: Ida

Publicerad 2015-01-05 23:14:45

Denna text gav mig tårar. Väldigt rörande. Ville bara skicka en massa styrekramar till er kämpade familj!

Postat av: Nicolas

Publicerad 2015-01-18 21:25:07

Jag sitter i soffan och gråter för mig själv. Min fru står och lagar mat till mig och min dotter ligger och sover i barnvagnen. Hon försöker knåpa ihop något till sin man som har fåty för sig att han ska bli vegan. Trots att jag är allergisk mot både nötter och soja. Vi har haft det tufft och vi kämpar. Precis som du säger lever vi alla i vår bubbla, oftast relativt ovetandes om vad andra håller på med. Jag har fått höra brottstycken då och då av min mamma hur det har gått men jag har inte gått in och läst förän nu. Varför... Vet jag inte riktigt. Men jag tror det är för att jag har haft det otroligt tufft själv. Nu har det börjar lossna förhoppningsvis och först då går jag in och läser. Jag har bett till Gud flera gånger att det ska ordna sig. Jag har tänkt att ringa men vill inte störa. Det är sant. Jag kommer ihåg hur Mia såg dina skor och att det var så det började. Med en brinnande kärlek. Jag läste precis om Mia och du berättar hur stark hon är och jag hör att hon betyder allt för dig. Jag gråter igen eftersom jag förstår på något sätt vad du känner men ändå inte. Min fru är allt för mig. Hon räddade mig och jag har ingen aning om vad jag skulle göra utan henne. Skulle jag orka leva för vår dotter? Jag vet inte. Jag hoppas att jag aldrig får reda på det. Du puttade mig uppför en vägg för väldigt längesedan. Det var i ett land långt borta och det var varmt. Nu är vi här. Det är kallt och ruggigt och Gud vet vad du går igenom och jag sitter och gråter och skriver till dig. Jag finns här och behöver du knuffas uppför en mur, igenom en mur, så finns jag här. Det är så svårt. Vi känner inte varandra kanske, men ändå tror jag, kanske som alltid, att vi har mycket gemensamt. Nu känns det som jag bara snackar skit och jag vet inte vad jag menar. Eller jo, det jag menar är att jag gör vad som helst för att lätta de bördor som du har, och kommer få. Tänker på dig och Mia och din familj. Jag ber till Gud att det på något sätt ska bli så bra som det kan bli under omständigheterna. Stora kramar från Nicke.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela