Det är så tröstlöst
Igår morse vaknade Mia upp med över 39 graders feber, hon hade en sanslös värk i höger höft. En sån där värk som gör att hon inte kan ligga, inte stå, inte sitta. Hon vred och krängde sig i smärtorna ett bra tag innan LAH syrrorna lyckades pumpa in tillräckligt med smärtstillande och lugnande för att ta av toppen på smärtan.
Vi beslutade att Mia fick ta en plingplong taxi in till LAH för att kunna få bättre vård där. Sen dess så har hon haft det riktigt jobbigt med smärtan som trots alla försök att få bukt med den har bitit sig fast.
Att stå bredvid och se den smärtan som hon har är fruktansvärt jobbigt! Syrrorna skickade ut mig från patientrummet med en julmust och en skinkmacka för jag hade glömt att äta lunch och att de tyckte jag behövde en paus. Älskar dom! Där satt jag i korridoren och käkade macka och drack julmust och grät stilla. Grät av pressen som släppte när jag gick ut och grät av att jag visste vad jag behövde göra när jag kom hem. Det värker fortfarande i bröstet för jag vet att jag måste åka hem och ha sönder min dotters hjärta genom att säga till henne att mamma inte kommer vara med och klä granen ikväll och att mamma inte kommer hem på julafton. Som Stina har längtat efter att klä granen, det är galet! Jag sitter och skriver på sjukhuset och har inte det minsta lust att åka hem. Enbart för att jag kommer med det kanske sämsta och tyngsta beskedet på länge, inte minst i min älskade dotters värld. Det är inte just det att det är julafton i sig utan det är att behöva sticka hål på den där extremt stora bubbla av förväntan som Stina har just nu. Jag passar på och målar allt i svart och tänker att det är sådant här som gör att hon alltid kommer förknippa jul med någonting negativt och ångestladdat.
Undertecknat den 23/12 dagen innan den "goda" julens höjdpunkt, julafton
//Jocke
