Bergodalbana.....
Det här inlägget kommer nog vara rätt så rörigt, jag har ett stort behov av att få ur mig en massa och har då upptäckt att ett blogginlägg kan ge en form av inre lugn. Ser det som lite terapi för tillfället…
Som ni säkert förstått så blev min operation av nedläggning av stomin inställd. Vi hade packat min väska, sagt hejdå till mina barn och där jag står framför min 7-åriga dotter med ögon som tåras och som inte riktigt vill gå ifrån sin mamma. I just den stunden kände jag att nu är det nog….. Nu är det ”bara” det här kvar, sista gången jag ska behöva åka ifrån mina barn under dessa premisser. Det skulle bli någon form av ”avslut” av allt som hänt 2 år tillbaka och jag skulle få komma hem efter påsk, utan påse, ”normal” med kläder, men med djupa ärr och fortfarande öppna sår på insidan i själen.
När vi kom in på kirurgen så mötte jag min läkare som började prata om att det blivit ändrat och att jag inte alls skulle opereras idag, han pratade på som om jag redan visste allt men där stod vi jag och Jocke som två frågetecken och innan han insåg att ingen ringt för att meddela oss så hade jag hunnit plockat fram min mentala spade, grävt mig ner till Kina och lagt alla jordmassor över mig. Jag bröt ihop helt enkelt. Det blev rätt så stökigt där för det kändes inte riktigt som om någon där visste var, när eller hur. Jag fick träffa tre olika personer för att göra klart alla prover så jag slipper göra allt detta innan jag ska in på riktigt nästa gång. Orsaken till att jag inte fick min operation idag var att det var en stackars farbror som opererats igår och blivit akut dålig så han behövde helt enkelt prioriteras, och det förstår jag till fullo. Det är inte alls därför jag bröt ihop där på sjukhuset, det är inte läkarens fel, det är inte mannen som ”tog” min plats fel. Jag bröt ihop för att den senaste tiden så har jag mått förjävligt och den energi som det tagit för mig för att ”peppa upp” mig själv har för längesen tagit mer än slut! Det har inte funnits några reserver att plocka av så det blev en total känslomässig urladdning när vi fick veta att vi fick vända. I bilen hem sa vi nog inte ett ord och när vi kom hem så var det tur att barnens farmor var här för vi somnade båda två.
Som läget är nu så har jag inte fått någon ny tid, utan jag hoppas att röntgen ringer till mig imorgon för att meddela när jag får komma dit, för min läkare tyckte då att jag skulle göra en extra undersökning iom att det nu inte blev någon operation.
Fortsättning följer…..
