Kommer min fru dö?
Jag satt i eftermiddags och tittade ut genom köksfönstren på barnen som var utanför och lekte i sandlådan. Jag hade fem minuter där inget krävdes av mig vilket var en skön känsla. Jag kom på mig själv att sitta och reflektera över min roll i hela vår livscirkus men kanske framförallt funderade jag på hur jag har tacklat allt det här, hur mina känslor går i allt det här. Det som slog mig då var att jag hade iklätt mig rollen som ”fixarn”. Ni vet den där personen som bara dyker upp och fixar mer eller mindre nödvändiga saker. Fixar den droppande kranen, slänger upp en lekstuga, klipper gräset etc etc. Jag är den där ”fixarn” som behöver lösa det praktiska, ungarna behöver äta, dom behöver sova, dom behöver en meningsfull vardag, ja man kan säkert hålla på i oändlighet med vad man behöver ordna i en rullande vardag……
……Och där var fem minuters stillhet förbi då jag såg Ville skopa in en näve sand i munnen, dags för ”fixarn” att komma till undsättning.
När jag nu sitter och skriver det här så har barnen lagt sig för kvällen och det helt tyst i huset. Tankarna far som vanligt runt så här dags på kvällen men jag känner att just ikväll gör jag ett tappert försök för att få ner en del av tankarna på pränt, jag hade börjat så bra i eftermiddags.
Det här inlägget kommer alltså handla om mig och hur jag känner för allt det här. Det slog mig nämligen att mina tidigare inlägg har skrivits av ”fixarn”. Jag har återgett situationer kring Mias tillstånd för att alla ska få en så klar bild som möjligt av situationen. Nu när Mia är tillbaka i matchen och kan tala och skriva för egen maskin, vilket i mitt tycke hon gör fantastiskt bra (hon borde kanske tänka på ett karriärsbyte), så behövs inte ”fixarns” inlägg i samma utsträckning
Vad tycker och känner då jag om att min fru fick cancer?
DET ÄR JU ETT JÄVLA PISS, FAN, HELVETESS FÖRBANNADE JÄVLA SKIT!!!!!!
Det var ju kanske inte så förvånade att jag tycker så men poängen är att jag säger det, för jag gör inte det så ofta offentligt tror jag. Mias sjukdom är för mig ett blytungt, skållhet smidesstäd bestående av sorg och smärta som pressar ner mig mot marken. Förutom att konstant brännmärka mig gör tyngden från den att jag får dra mig fram längs med marken, man skrapar sig blodig men man kommer sakta men säkert framåt. Med tiden blir man starkare och kan slänga iväg tyngden man bär på sina axlar åt helvete. Till slut står man där med ett vältränat om än ärrat inre som är redo för nya prövningar. Att lägga sig ner och ge upp finns inte på kartan.
Jag tänker ofta på innebörden från vårt möte med kirurgerna veckan innan operationen. Kirurgerna förklarade hur de hade tänkt sig ingreppet och hur oviss utgången på operationen var. När vi sen kommer in och diskuterar hur god prognosen är så är det ett brutalt uppvaknande när kirurgen säger. ”När vi pratar om prognos så pratar vi om prognosen för överlevnad”. Vi satt alltså och diskuterade huruvida min fru skulle dö eller inte. När jag hör de orden blir jag för första gången i hela den här resan till 100 % medveten om att min fru kan dö ifrån mig. Det var en svart Aha-upplevelse kan man lugnt säga.
Hela världen försvinner bort för en kort stund, jag tittar ner i golvet för att få en fast punkt att fokusera på, jag hör röster långt borta men uppfattar inte vad som sägs, jag tar några djupa andetag för att försöka återvinna kontrollen, det misslyckas. Jag ser mitt kommande liv passera i revy utan min bästa vän, utan mamman till mina barn, utan MIN kvinna. Jag tvingar mig själv att återfå kontrollen och går återigen in i samtalet. Kirurgen säger: ”sen är det så att det är inte alla som klarar en sån här typ av operation, det händer inte ofta men det har hänt att patienter har dött.”
På nytt tittar jag ner i golvet för att återfå kontrollen men allt jag ser är hur Mia lämnar mig på operationsbordet, att hennes kropp inte klarar påfrestningen. Det bränner i bröstet och hjärnan går på högvarv. Vad som verkar vara tusen tankar flyger genom mitt huvud. ”Jag klarar inte det här, jag kan inte ta hand om två barn själv”. ”Hur vill hon ha det på sin begravning, fan jag vet inte sånt”. Jag återfår kontrollen och går in samtalet igen och lämnar tankarna djupt inne i mig för en stund. Ni kanske tycker att kirurgerna var okänsliga, men att få information inlindat i silkespapper är en lyx vi inte har råd med.
Ju närmare operationsdagen kommer grips jag stundals av panik. Jag kunde inte skaka av mig rädslan om att Mia skulle dö på operationsbordet. Vi hade ju så jävla mycket kvar att uppleva tillsammans! Jag är en person som tror på reson och rimlighet, men när jag försökte övertala mig själv om att statistiskt sett borde det inte vara någon fara så bara studsade argumenten löst mot min dödsbild av operationen.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur Stina ställde frågan om hennes mamma skulle dö, jag ställde mig den frågan varje dag, flera gånger om dagen efter det mötet. Jag visualiserade hur mitt liv skulle kunna se ut utan Mia vid min sida. Jag visualiserade mig hur jag ensam skulle ta hand om barnen och att jag skulle vara den bästa pappan jag någonsin kunde vara. Jag visualiserade mig den sorg och tomhet jag skulle känna av Mias bortgång.
Det här är såklart inte sunt det förstår vem som helst, men lik förbannat hade jag den där dödsångesten dagarna innan och under hela operationsdagen fram till att Kirurgen ringde och sa, ”vi är klara, operationen gick bra”. Den lättnaden! Jag visste att nu var det bara resten kvar men min stålkvinna fixade första etappen!
Det kanske hjälpte någonstans att jag hotade Mia med stryk om hon skulle dö……..
//Jocke
