livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Kommer min fru dö?

Publicerad 2013-09-28 23:18:29 i Allmänt

Jag satt i eftermiddags och tittade ut genom köksfönstren på barnen som var utanför och lekte i sandlådan. Jag hade fem minuter där inget krävdes av mig vilket var en skön känsla. Jag kom på mig själv att sitta och reflektera över min roll i hela vår livscirkus men kanske framförallt funderade jag på hur jag har tacklat allt det här, hur mina känslor går i allt det här. Det som slog mig då var att jag hade iklätt mig rollen som ”fixarn”. Ni vet den där personen som bara dyker upp och fixar mer eller mindre nödvändiga saker. Fixar den droppande kranen, slänger upp en lekstuga, klipper gräset etc etc. Jag är den där ”fixarn” som behöver lösa det praktiska, ungarna behöver äta, dom behöver sova, dom behöver en meningsfull vardag, ja man kan säkert hålla på i oändlighet med vad man behöver ordna i en rullande vardag……

……Och där var fem minuters stillhet förbi då jag såg Ville skopa in en näve sand i munnen, dags för ”fixarn” att komma till undsättning.

 

När jag nu sitter och skriver det här så har barnen lagt sig för kvällen och det helt tyst i huset. Tankarna far som vanligt runt så här dags på kvällen men jag känner att just ikväll gör jag ett tappert försök för att få ner en del av tankarna på pränt, jag hade börjat så bra i eftermiddags.

Det här inlägget kommer alltså handla om mig och hur jag känner för allt det här. Det slog mig nämligen att mina tidigare inlägg har skrivits av ”fixarn”. Jag har återgett situationer kring Mias tillstånd för att alla ska få en så klar bild som möjligt av situationen. Nu när Mia är tillbaka i matchen och kan tala och skriva för egen maskin, vilket i mitt tycke hon gör fantastiskt bra (hon borde kanske tänka på ett karriärsbyte), så behövs inte ”fixarns” inlägg i samma utsträckning

 

Vad tycker och känner då jag om att min fru fick cancer?

 DET ÄR JU ETT JÄVLA PISS, FAN, HELVETESS FÖRBANNADE JÄVLA SKIT!!!!!! 

Det var ju kanske inte så förvånade att jag tycker så men poängen är att jag säger det, för jag gör inte det så ofta offentligt tror jag. Mias sjukdom är för mig ett blytungt, skållhet smidesstäd bestående av sorg och smärta som pressar ner mig mot marken. Förutom att konstant brännmärka mig gör tyngden från den att jag får dra mig fram längs med marken, man skrapar sig blodig men man kommer sakta men säkert framåt. Med tiden blir man starkare och kan slänga iväg tyngden man bär på sina axlar åt helvete. Till slut står man där med ett vältränat om än ärrat inre som är redo för nya prövningar. Att lägga sig ner och ge upp finns inte på kartan.

Jag tänker ofta på innebörden från vårt möte med kirurgerna veckan innan operationen. Kirurgerna förklarade hur de hade tänkt sig ingreppet och hur oviss utgången på operationen var. När vi sen kommer in och diskuterar hur god prognosen är så är det ett brutalt uppvaknande när kirurgen säger. ”När vi pratar om prognos så pratar vi om prognosen för överlevnad”. Vi satt alltså och diskuterade huruvida min fru skulle dö eller inte. När jag hör de orden blir jag för första gången i hela den här resan till 100 % medveten om att min fru kan dö ifrån mig. Det var en svart Aha-upplevelse kan man lugnt säga.

Hela världen försvinner bort för en kort stund, jag tittar ner i golvet för att få en fast punkt att fokusera på, jag hör röster långt borta men uppfattar inte vad som sägs, jag tar några djupa andetag för att försöka återvinna kontrollen, det misslyckas. Jag ser mitt kommande liv passera i revy utan min bästa vän, utan mamman till mina barn, utan MIN kvinna. Jag tvingar mig själv att återfå kontrollen och går återigen in i samtalet. Kirurgen säger: ”sen är det så att det är inte alla som klarar en sån här typ av operation, det händer inte ofta men det har hänt att patienter har dött.”

På nytt tittar jag ner i golvet för att återfå kontrollen men allt jag ser är hur Mia lämnar mig på operationsbordet, att hennes kropp inte klarar påfrestningen. Det bränner i bröstet och hjärnan går på högvarv. Vad som verkar vara tusen tankar flyger genom mitt huvud. ”Jag klarar inte det här, jag kan inte ta hand om två barn själv”. ”Hur vill hon ha det på sin begravning, fan jag vet inte sånt”. Jag återfår kontrollen och går in samtalet igen och lämnar tankarna djupt inne i mig för en stund. Ni kanske tycker att kirurgerna var okänsliga, men att få information inlindat i silkespapper är en lyx vi inte har råd med.

Ju närmare operationsdagen kommer grips jag stundals av panik. Jag kunde inte skaka av mig rädslan om att Mia skulle dö på operationsbordet. Vi hade ju så jävla mycket kvar att uppleva tillsammans! Jag är en person som tror på reson och rimlighet, men när jag försökte övertala mig själv om att statistiskt sett borde det inte vara någon fara så bara studsade argumenten löst mot min dödsbild av operationen.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur Stina ställde frågan om hennes mamma skulle dö, jag ställde mig den frågan varje dag, flera gånger om dagen efter det mötet. Jag visualiserade hur mitt liv skulle kunna se ut utan Mia vid min sida. Jag visualiserade mig hur jag ensam skulle ta hand om barnen och att jag skulle vara den bästa pappan jag någonsin kunde vara. Jag visualiserade mig den sorg och tomhet jag skulle känna av Mias bortgång.

 Det här är såklart inte sunt det förstår vem som helst, men lik förbannat hade jag den där dödsångesten dagarna innan och under hela operationsdagen fram till att Kirurgen ringde och sa, ”vi är klara, operationen gick bra”. Den lättnaden! Jag visste att nu var det bara resten kvar men min stålkvinna fixade första etappen!

 

Det kanske hjälpte någonstans att jag hotade Mia med stryk om hon skulle dö……..

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Manolis

Publicerad 2013-09-29 00:28:54

Att kärlek är något vackert visste jag redan. Men när jag läser det du skriver om rädslan att förlora Mia, om tankarna att bli ensam kvar med era två barn, om fixarJocke, då känner i varje fall jag att er kärlek är STOR.
Önskade jag kunde ta fixarrollen och fixa allt.
Sov gott och hoppas du får några rofyllda timmars sömn......

Postat av: Mia "hans fru"

Publicerad 2013-09-29 06:16:56

Det är inte för inte du är mitt liv och min hjälte, och absolut världens bästa pappa!!!! Jag älskar dig otroligt mycket!

Postat av: Mia

Publicerad 2013-09-29 08:24:57

Du är så stark och modig Jocke!

Postat av: Linda

Publicerad 2013-09-29 10:28:24

Å så vackert skrivet Jocke, tårarna rinner när jag läser dina ord. Jag kan inte i närheten förstå vad du går igenom, och jag önskar verkligen att ni slapp denna närmast bisarra situation.

Jag tror att det är som du skriver, nu när det går åt "rätt" håll för vår älskade kämpe, det är då som först du tillåter dig och uttrycka dina tyngsta tankar och känslor, "uttalar man dom, så finns dom...finns dom kanske dom förgör mig, och det går inte...inte just nu". Underbart att se att din "skrivspärr" lossnat, jag tror på ordets kraft för läkning.
Jag står fast vid allt jag sagt till dig, Glöm inte bort dig själv i allt det här, du går igenom exakt samma trauma som Mia, fast du slipper den fysiska smärtan och ärren.
Jag imponeras av att ni är så starka, båda två, på varsit håll, och i den situation ni befinner er, det är inte alla som skulle reda ut detta med humor och kärlek i behåll.
Vi finns här för dig med, och behöver du hjälp med fixandet, är vi ett samtal bort.
Sänder all styrka vi kan uppmana till er
/ Lennartssonnz

Postat av: Therese Götberg

Publicerad 2013-09-29 12:55:33

Skickar massvis med kärlek till dig Jocke. Tack för att vi får ta del av er kamp, er oändliga styrka och er fantastiska kärlek till varandra. <3

Postat av: Lisa

Publicerad 2013-09-29 13:08:04

Linda skrev det så bra! Vi finns här för er båda! Behöver praktiska saker fixas så gör vi det. Behöver du prata, gråta, skrika, stirra i väggen i ett dygn: ja. Då löser vi det med. Du måste inte fixa allt själv. Vi finns här. Använd oss, vi vill inget hellre!
Ni skriver fantastiskt. Mina hjältar, stålpar o dreamteam. All kärlek till er!! <3

Postat av: Prenumerant

Publicerad 2013-09-29 17:19:48

"...vilket i mitt tycke hon gör fantastiskt bra (hon borde kanske tänka på ett karriärsbyte), så behövs inte ”fixarns” inlägg i samma utsträckning..."


Då är ni två som borde fundera i de banorna - karriärbyte. Ord förlöser känslor, nåt så fantastiskt bra.

Postat av: Therese Kindstrand

Publicerad 2013-09-29 19:43:15

Åh Jocke! Jag fick en klump i magen & tårarna rinner. Hemska tankar ni båda går igenom och även Stina. Stor kärlek till er alla! Styrkekramar!

Postat av: Sessan

Publicerad 2013-09-29 20:05:54

Ja du kära Jocke där fick du mig att bryta ihop i gråt igen.. Men det är självklart blandade känslor..
Jag vet hur jag känner mig, förjävligt rent ut sagt.. Och kan förstå att du känner samma fast 10 gånger värre.. Jag vet att jag sa till Mia då söndagen när jag prata med henne, att vi skulle som sagt slå ihjäl henne om hon fick för sig att inte vakna upp... Då skratta hon & berätta att du sagt precis samma sak..

Ni båda 2 är såå gryyymt bra på detta med att skriva "av er" era tankar & känslor.. Som sagt sitter och försöker torkar tårarna men det är meningslöst just nu.. Låter dom fan rinna för man måste tillåta sig själv att vara ledsen...

Och jag säger som Linda, Glöm inte bort dig själv i allt det här, du går igenom exakt samma trauma som Mia, fast du slipper den fysiska smärtan och ärren.

OCH glöm inte säga till oss runt omkring när du behöver något.. Vi hjälper till... Kan komma & bara vara sällskap eller fixa mat, kasta soppor, handla .. Vad du än vill..
Många Pussar & kramar till dig Jocke <3

Postat av: Petra Karlstrand

Publicerad 2013-09-29 20:12:44

Wow.......vilka ord!!!!! Det är kärlek!!!!! Sa till Mia under ett av våra snack gården att jag är imponerad av dig och att hon har tur som har dig......du är fantastisk!!!! Är fruktansvärt att stå bredvid så maktlös som man är då, var rädd om er hela familjen!!!!!

Postat av: Milla

Publicerad 2013-09-29 23:54:54

Du är bara så jävla bra och fin på alla sätt och vis! Bra att du skriver av dig och spyr skit över det elände ni just går genom! Faaans, jävla, piss o skit!!!!

Postat av: Madde

Publicerad 2013-09-30 10:26:37

Tårarna rinner😢... Men faan vilken man du är Jocke!!! Du och Mia är riktiga kämpar och självklart era fina barn... Man kan bara föreställa sig vilken resa ni går igenom, ni gör det bra!!! Tänker på er och och vill ge er all styrka som finns... Det här fixar ni!!!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela