Indiana Jones och ninjarullningen
De närmaste dagarna har jag vid olika tillfällen pratat med två av mina äldsta och närmaste vänner om det här med barn. Det är i allra högsta grad en brännande fråga för vår del då vi inte längre har möjlighet att få fler barn. ”Men ni har ju två fina barn”. Jo visst har vi det och världens två finaste exemplar därtill, MEN det hade varit minst sagt trevligt att själv få välja om vi ville ha två eller sju barn. Nu ska inte jag gå nedför den vägen just idag utan dem utläggen kan jag spara till ett annat tillfälle.
Hur som helst så diskuterades det barn och jag drog då historien om hur det känns som att vi får vara väldigt lyckligt lottade som hann få vårt andra barn.
Det var så att hösten 2011 så gick Mia på en rutinmässig cellprovskontroll, jag vet inte hur det känns men jag har fått för mig att tjejer och kvinnor tycker undersökningen är något obehaglig. I vilket fall som helst så gick Mia och gjorde undersökningen, provsvaret kom och det visade sig att det fanns cellförändringar. Vi båda blev väl något förvånade tror jag för det vara bara en rutinkontroll som skulle ”bockas av i protokollet”. Läkarna tyckte att Mia borde utföra en konisering för att ta bort cellförändringarna. Det var bara det att vi sedan en tid försökte få barn och just i den här vevan upptäckte Mia att hon var gravid. Efter ett samtal med läkaren beslutades det att låta bli att göra koniseringen, gå hela graviditeten och efter förlossningen göra ingreppet. Det är tydligen en risk för missfall om man gör en konisering under en graviditet. Mia fick gå på kontroller för att se om det skedde några förändringar under graviditeten. Besked kom att det höll sig på en oförändrad nivå. Nu har vi facit i hand och kan med lätthet säga att det blev inte bara en konisering.
Det första man tänker då är helt enkelt att man borde ha gjort ingreppet direkt när tillfälle gavs. Vad är en liten missfallsrisk mot att slippa allt som Mia nu går igenom? Det här har Mia och jag pratat om många gånger, vad hade egentligen hänt om hon hade genomfört ingreppet? Till saken hör att vid en konisering så skickas vävnaden som tas bort på undersökning. Risken var trots allt, så här i efterhand, överhängande att det redan vid det tillfället var cancer. Hade det visat sig vara cancer, ja då hade läkarna minst sagt inte förordat att gå graviditen ut för senare åtgärd. Vad hade då hänt med det där lilla lilla fostret som just då inte hade så stora anspråk på världen?
Det är här man börjar prata i termer i om, men och kanske. Jag brukar tänka att det är tre utgångspunkter som är fantastiskt bra om man vill grubbla och av någon outgrundlig anledning vill bli deppig, just för att de är så långt från den faktiska verkligheten. Med andra ord ganska kontraproduktivt. Men det går ändå inte att låta bli att tänka i de banorna.
Om det varit cancer i det tidiga skedet, ja då hade livmoder och foster säkerligen rykt all världens väg, då hade vi aldrig träffat vår Ville som är så fantastiskt nyfiken på livet. Stina hade inte haft en lillebror att retas med eller bli retad av för den delen. Vi hade fått ”nöja oss” med att bara ha ett barn. ”men ni har ju i alla fall ett barn” blir helt plötsligt inte lika självklart att säga av någon anledning. Vi hade inte kunnat sitta och titta på honom när han låg och sov i famnen som nyfödd, räknat fingrar och tår eller tagit den där sköna efter-maten-slummern med honom sovandes på bröstet. Nu blev inte verkligheten så. Ville föddes och har sedan dess skänkt oss stor lycka men även tacksamhet. Tacksamhet för att vi hann få ett barn till att lära känna och fostra.
Jag vet inte vilken Indiana Jones film det är men ”Indy” har snott någon relik från något tokgammalt tempel och stenporten går långsamt nedåt och riskerar att stänga inne allas vår hatt prydde actionhjälte. Men på numera klassiskt manér gör han ninjarullningen och mirakulöst klarar både sig själv och reliken.
Ville är vår alldeles egna Indiana Jones, han kom till oss precis innan den där tunga ridån gick ner.
Vad som än kunde ha skett eller inträffat så är jag enormt tacksam för att vi har fått två mirakel att ta hand om. För det är i verkligheten vi befinner oss och det är här och nu vi måste fatta beslut om våra liv. Det handlar om att ta kontroll över den situation men befinner sig i och gör det bästa man bara kan för att det ska bli så bra som möjligt.
Jag längtar tills vår verklighet är att vi får vara tillsammans igen, som en familj. Tacofredag for the Win.
//Jocke
