En grupp apor och saker som verkligen betyder något.
Jag tänker att om en person, vilken som helts, drabbas av ett trauma såsom dödsfall i närmaste kretsen, sjukdom hos anhörig eller egen sjukdom, som till exempel cancer (det var ingen högoddsare att jag skulle dra det exemplet), så finns det stor risk för att det blir en väldigt ensam resa. Om man blir drabbad av just cancer så tror i alla fall jag att det säkerligen finns många som drabbas av skam och skuldkänslor över sitt tillstånd. Frågor kommer upp om man borde ha levt annorlunda eller gått till läkaren när man hade de första små symptomen för att haft möjlighet att upptäcka sjukdomen tidigare och därmed få en bättre prognos för överlevnad. Jag har inga belägg för det här men jag har bara en känsla.
Jag själv förlorade en mycket god vän för 15 år sedan på ett väldigt hastigt sätt och hade mycket svårt att hantera mina känslor under väldigt lång tid efter det. Jag kände mig väldigt väldigt ensam, detta trots att jag verkligen inte var det. Vi var många nära vänner som gick igenom samma sak. Det är lustigt hur man kan uppfatta situationer så otroligt felaktigt men ändå tro att de är sanna. Jag läste i en bok om att apor när de blir skrämda eller någon fara hotar så trycker gruppen instinktivt ihop sig och börjar plocka frenetiskt i varandras pälsar. Det är inte så att hotet eller faran minskar på något sätt men känslan av ensamhet lättar. Nu skulle nog det se ganska rolig ut om vi människor skulle börja plocka i varandras hår så fort vi blir skrämda men det finns ändå en stor poäng i det beteendet.
Nu är det inte jag som är sjuk utan det är allas vår stålkvinna Mia, är det något som jag tycker hon är fantastisk på så är det att ta saker för vad de är och ta upp det till ytan, fullt synligt. Jag kommer ihåg när vi fick cancerbeskedet 2012 och att hon aldrig tvekade på att vara öppen med det. Hon hade minsann inget att skämmas över. Hon och aporna förstod instinktivt det jag inte förstod för 15 år sedan, att man behöver närhet av sina nära och kära för att kunna klara igenom sig en stundande kris. Genom att vara öppen med cancern var det ju aldrig några problem att få hjälp och stöd från alla möjliga håll.
Det är likadant nu ett år senare när vi har en än mer allvarlig situation. Tack vare allas omtanke och vilja att hjälpa till så uteblir känslan av isolering och ensamhet. Det är alltid någon som pillar oss i håret om ni förstår mig rätt. Det är inte alltid i det praktiska handlandet som den känslan uppstår utan det är snarare i erbjudandet och i den där välriktade tanken i att ”jag tänker på dig” som gör den stora skillnaden. Nu får ni inte gå och bli sura för att jag likställer era fina kommentarer som innehåller pep och erbjudanden om hjälp med ett gäng apor. Det är bara det att jag inte tror på ”sköt dig själv och skit i andra”- mentaliteten. Världen skulle nog vara bra kall om det var så, och sen så missar man ju faktiskt det som verkligen betyder något. Jag gissar att ni är med på vad jag menar vid det här laget.
//Jocke
