Bättre och sämre dagar!
Ja, som rubriken lyder!
Just nu svänger det verkligen mellan bra och dåliga dagar, trodde (läs: hade förhoppningen) att den här operationen skulle vara ungefär som den förra. Men jag har insett att jag får svälja stoltheten litegrann och helt enkelt acceptera att läget är som det är. Det är mycket smärtstillande som jag troligtvis kommer behöva äta en längre tid, snittet på magen kommer nog inte kännas normalt på ett par månader (om det nånsin kommer kännas någorlunda normalt) och den lilla känslan av att kunna ha liiiite kontroll på min situation är bara att ge upp. Jag har så svårt för situationer när jag känner att jag inte har någon som helst kontroll! Ni som känner mig vet ju precis hur jag funkar och förstår mig när jag säger att jag vill bestämma när jag ska ha ont! Jag vill bestämma när jag ska leka med mina barn! Jag vill bestämma när jag ska mysa med mina barn! Jag vill bestämma när jag ska krypa in i Jockes famn! Men nu kan jag inte det, utan jag måste helt och fullt lyssna på min kropp. För allt som oftast sätter den krokben för mig och tvingar mig till fosterställning i sängen. Det gör mig rent ut sagt vansinnig!!!!!!
Sen att de situationerna kräver att motparten kanske vill mysa, leka etc., det struntar jag i! ;o)
Vad händer nu?
Då en del av er undrar vad som är "nästa steg" i den här processen så kan jag dra det här!
Det som vi väntar på nu är besked om det kommer krävas cellgifter och strålning. Jag är helt inställd på att även gå igenom detta och blir det ett besked att jag slipper det så ser jag det som bonus. Det som de skar bort från mig är nämligen nu någonstans i Sverige (tror jag) för att undersökas närmre och de kommer ta en del vävnad från det som de tror är "frisk vävnad" och ser de inte några cancerceller där så slipper jag troligtvis den behandlingen, men hittar de cancerceller även där så är det bara och köra på. Det var precis såhär det gick till förra gången med den tumören och uppenbarligen fanns det visst cancerceller kvar som de inte upptäckte, vilket gör att jag är lite extra nervös den här gången. OM jag får besked om att det såg bra ut, vågar jag lita på det?
Sen vill jag ännu en gång säga ett tack, tack ,tack, tack för all hjälp och omtanke vi får av er alla! Jag tänker inte skriva ut några namn med risk för att min morfinhöga hjärna kanske skulle glömma bort någon för stunden , men all hjälp vi får/fått med gräsklippning, matlagning, matleveranser, barnvakt, barnhämtning samt fina kort och armband som skickats etc. det värmer otroligt mycket ska ni veta, och att säga tack känns så fjuttigt, men något annat vettigt ord kommer jag inte på, för det finns nog inget som är synonymt med den tacksamhet vi känner. Ni vet vilka ni är, så ta åt er!!!
Jag hade en vision om att jag skulle orka kommentera alla fina kommentarer vi får ifrån er, men det finns tyvärr inte ork för det. Men sluta inte att kommentera för det!! För att känslan av att gå in och läsa era fina peppkommentarer är helt underbar!!!
Nu vill inte kroppen mer....Så det är bäst att lyssna!
/Mia
