Ett strålande besked
I fredags kom brevet som vi bara har gått och väntat på. Det vita kuvertet med den karakteristiska landstingsloggan på var inte helt många sekunder innan Mia sprätte upp det. Om en vecka skulle hon få komma till strålningsenheten för inledande undersökningar och samtal om hur det kommer gå till. Det var på nått sätt skönt att få tillbaka någon form av ram mentalt. För min del funkar det definitivt bättre att vänta med en ram, eller ett mål om man hellre vill säga det. Att bara gå och vänta i ovisshet tycker jag är jävligt jobbigt. Det beror på hur jag är som person, jag gillar inte och vänta överhuvudtaget egentligen, därför kan i alla fall jag se någon form av startlinje där framme. För det är ju tyvärr detta är, en startlinje. Hade varit mycket bättre med en mållinje vid det här laget men man kan ju inte få allt här i världen.
- önska sig kan man alltid göra, sa min mamma till mig när jag var 10 år och tittade i julklappskatalogen.
Det var för övrigt en fras som innebar att just den julklappen inte kommer finnas under granen. I sak hade min mor absolut rätt, önska sig kan man alltid göra. Men man får inte allt man önskar sig tyvärr.
När Mia fick samtalet om att det skulle bli aktuellt med strålning och cellgifter så blev det liksom bara tyst. Mia och jag säger alltid att vi pratar med varandra väldigt mycket, om allt i största allmänhet men om det här med Cancern i synnerhet. Men den dagen då Mia hade pratat med läkaren och vi satt på kvällen i soffan så pratade vi inte alls. Jag tror vi bara inte orkade för en gångs skull att dela med oss vad vi kände till varandra. Det tog säkert en vecka innan vi pratade något nämnvärt om det som skulle komma.
Men hur som helst så kan man se fredagens sjukhusbesök som en uppvärmning. Mia provar ut dobbskorna, rushar några gånger fram och tillbaka, strechar rejält och tar ett taktiksnack med coachen. För när startskottet går så lovar jag att mitt bad ass till fru lär vara redo på startlinjen.
