Mors Dag
Vad gjorde ni på mors dag? Kanske var ni ute och åt något gott med er kära mor eller mamman till era barn. Möjligen så blev det kanske en ask choklad, en bukett rosor och en puss på kinden för att visa uppskattningen till sin mamma eller varför inte sin käresta som man delar det bästa som finns med, barnen. Nu är jag en person som normalt väljer bort att fira sådana typer av ”högtider” eftersom jag cyniskt anser att det är ett sätt för handeln att spä på sin försäljning lite till. Jag vill att man ska visa varandra uppskattning alla dagar om året och inte bara en dag där allt krut ska brännas. Nu är verkligheten inte så svart eller vit som jag medvetet målar upp (ja jag kanske ville provocera lite där….) och jag vet att människor visar sin uppskattning mot andra fler dagar än en sådan typ av dag som mors dag.
I år ”firade” vi mors dag genom att visa vår aktning, kärlek och respekt till Stina och Villes mamma. Vi åkte och köpte en bukett rosor som barnen godkände för att sedan åka till Mias grav för att överlämna buketten. De planterade blommorna vid graven såg fantastiska ut och vår bukett var bara en del i det hela arrangemanget som omgärdade gravstenen. Det är alltid ett lotteri att åka dit gällande hur barnen ska reagera. Ibland vill de åka innan vi ens har kommit till graven, ibland är det tvärtom. Men det som smärtar allra mest är såklart när de blir ledsna, det river fruktansvärt i mitt bröst när det blir så och jag känner alltid en lika stor orättvisa vid de tillfällena. Men den här gången så gick besöket helt utan att de blev ledsna och ifrågasatte faktumet om varför mamma var tvungen att dö.
Det som däremot kom upp var en helt ny situation för mig. Stina sa till mig att hon var rädd för att få cancer och dö. Jag blev rätt ställd måste jag erkänna men jag fann mig rätt snabbt och vi diskuterade det hela under en rätt lång stund. Vad som sades är kanske inte det mest intressanta just här men det jag blev bryskt medveten om är att allt det vi har gått igenom ligger någonstans i bakhuvudet på barnen och frågor kommer flyta upp på ytan. Det är uppenbart att i och med att barnen blir äldre så kommer nya funderingar och nya aspekter komma upp på det vi har varit med om. Det går på något sätt i cirklar om man kan säga så. Tyvärr så kommer den där känslan av orättvisa upp i mig när barnen tar upp något av det som hänt. Jag accepterar faktumet vad som hänt och jag vill säga att sorgen ja den är bearbetad och giftet är i mångt och mycket fördrivet från min kropp. Men kvar finns ändå sorgen över barnens situation och vad de stundtals tvingas igenom. Var finns logiken i att en tioårig flicka ska behöva vara rädd i att få cancer och dö? Var finns rättvisan i att hon ska behöva ta sin ungdomliga nyfikenhet till att utforska mörka och skrämmande saker som död och lidande? Jag tycker hon har fått nog av den varan. Klart det hade varit bättre om hon hade fått sätta den där buketten på ett middagsbord i väntan på att hennes mamma skulle komma och se den istället för att sätta den i en grav-vas med alla smärtsamma minnen och all oro som kommer upp. Men nu är inte Stina och Ville i den situationen att de kan välja utan de kan bara välja att ta fram minnen, bra som dåliga, och visa kärlek och respekt till sin mamma i tanken. Så grattis Mia för att du har varit en stor del till att forma de finaste barnen som finns. Jag är övertygad att du är stolt över vilka fina människor de är.
//Jocke
