Usch......
Usch......
Jag har precis suttit en timme inne hos Stina som har varit riktigt riktigt ledsen. Hon dök ned i det ökända svarta hålet och hade det svårt ikväll. Hon frågade om sjukdomsförloppet och om hur det hade varit om det hade gått att spola tillbaka livet till innan mamma blev sjuk och att man då kunde ha räddat henne från cancer. Det var en rejäl skopa sorg som behövde komma ut ur henne det är helt klart.
Jag själv dör lite inombords varje gång det här händer. Som förälder att se sitt barn så förtvivlat ledsen tar hårt på en, riktigt hårt. Jag vet att det inte är första men inte heller kommer det vara sista gången Stina är ledsen över allt tragiskt som har hänt. Jag känner mig lite som när en eld inte får tillräckligt med syre och den flämtar och pulserar men ändå så falnar glöden. Jag dör lite inombords när jag blir påmind om den orättvisa jag alltid kommer att känna för vad sjukdomen har utsatt mina barn för. En orättvisa som det bara är att lära sig leva med! Samtidigt så tänts en eld någon annanstans inom mig av precis samma anledning, den där orättvisan...... Att det ska behöva vara så att små barn ska behöva må så dåligt bara för att deras föräldrar är dödligt sjuka! Den totala avsaknaden av all tänkbar logik gör mig helt enkelt förbannad! Där är min bensin, där är min motivation för att ens försöka upprätthålla någon form av "normalt" liv. Jag är så jävla förbannad på dig och ditt vidriga sätt. Du har skadat oss men jag och mina barn vägrar att ge dig mer nu. Du har tagit så mycket herr Cancer men vi tänker stå pall.
Så det så!
//Jocke