Tiden går...
Nu tycker jag att tiden går för snabbt. Det är snart dags för nästa omgång cellgifter och jag ser verkligen inte fram emot det. Dock så känns det bra att "veta" hur länge jag kommer må skit innan det värsta illamåendet lagt sig och jag kan börja få känna mig "normal" igen" Jag får cellgifterna var tredje vecka, första veckan efter jag fått dom är riktigt jobbig. Ett vansinnigt illamående och en magkatarr som inte är av denna värld. Jag hoppas dock att min läkare på LAH har några andra mediciner i bakfickan att erbjuda som kanske kan lindra illamåendet lite bättre denna gång, det får jag utvärdera om ett par dagar!
Den senaste veckan har varit väldigt skön, jag har fått besök av en del kompisar som förgyllt min vardag med massa skitsnack och mat. Bl.a. så har de som startat gruppen på Facebook Mia <3 Jocke = Ville o Stina kommit och lagat mat åt oss. Jag fick en genomgång hur otroligt många som bidragit med pengar samt allt fint som skrivs i denna grupp. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Stort tack till er alla. Tack vare dessa pengar så kunde vi i helgen bo på vildmarkshotellet 2 nätter med vårt stora hjärta Stina. Vi valde att inte ta med vildbattingen Ville då vi ville ge Stina full uppmärksamhet, vilket är väldigt svårt när Ville är med. Men vilken upplevelse vi fick!!!! Stort tack till er som fixade uppgraderingen till sviten första natten, att vi fick privatvisning av lejonen samt det allra bästa för Stina, hon fick klappa en delfin. Vi är så otroligt tacksamma för allt som ni gör för oss! Det känns så fjuttigt att "bara" säga tack och att vi uppskattar det ni gör. För känslan inom mig skulle vilja plocka ner stjärnorna för att dela ut till er alla underbara människor!
Efter helgen i Kolmården så får jag tyvärr sota för att jag varit på "äventyr". Jag vaknade på söndagen och hade duktigt ont i kroppen och när vi kom hem var jag tvungen att gå och vila och då lyckades jag sova en bra stund. Jag undrar hur jag hade mått om jag inte haft rullstolen med mig. Eller rättare sagt, det vill jag nog inte veta....
Det är när det uppstår såna situationer som jag blir som mest ledsen, när kroppen bestämmer att jag inte orkar allt fullt ut. I Kolmården t.ex. så hade jag mer än gärna åkt karusell med Stina, jag hade mer än gärna sprungit runt med henne och tittat på alla djur. Men det går inte, och jag kommer kanske aldrig mer kunna göra det.
Man brukar säga att allt går att köpas för pengar, men det är så fel, så fel.... Jag skulle mer än gärna ta alla era skänkta pengar och köpa mer tid. Skulle det gå att köpa tid så skulle jag råna banken utan att tveka. Jag kämpar mot den här förbannade tiden varje dag, och varje dag så vinner den för jag tycker alltid att tiden går för fort när jag är med mina barn. När jag sitter bredvid Ville när han ska sova och håller hans lilla knubbiga hand, eller när jag ligger bredvid Stina med henne liggandes på min arm så tätt att inte ens ett hårstrå skulle kunna komma mellan. Då på något konstigt sätt känns det som om tiden jävlas med mig och går extra fort.
Människan blir aldrig nöjd, alltid är det något vi alla vill ha mer av, eller mindre av. Det som skiljer oss alla åt är hur de olika kraven ser ut. En person vill ha större hus, en annan vill ha nyare bil, någon vill ha mindre att göra på sitt arbete.
Av alla dessa människor som finns på det här jordklotet så är vi en liten grupp som enbart önskar att vi fick vara friska....
Ta hand om er!
/Mia
