livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

En form av normalitet i ett liv fullt av kaos.

Publicerad 2014-07-15 20:35:00 i Allmänt

 Det är lite så jag känner för tillfället, de senaste dagarna eller rättare sagt senaste veckan så har jag faktiskt mått rätt så bra! Jag har fått känna mig normal, eller rättare sagt….så normal det går inom detta sjukdomshelvete. Om jag jämför hur jag mådde i början på min första cellgiftsbehandling så är det ljusår från hur jag mår nu.

 

Den början var hemsk och jag mådde konstant illa i flera veckor. Visst, denna gång har väl inte riktigt varit en dans på rosor men det jag har behövt brottats med denna gång är inte illamående utan en vansinnig smärta i mitt ben där tumörerna sitter. Jag hade ett par riktigt svettiga nätter där om jag haft en slägga så hade jag utan att tveka dragit den i mitt eget huvud för att inte bli galen! Det är tur att jag har en suverän kontakt med smärtenheten i Linköping,  för efter mycket olika kombinationer där jag tokproppade i mig mängder morfin (utan något som helst resultat)  så fick jag börja med en rätt så hög dos kortison…..och den natten sov jag som ett barn! SÅ mitt ”livselixir” för tillfället heter Dexametason! Dock ska det tilläggas att även om kortisonet ger mig både smärtstillande och mer energi än en hel burk koffein tabletter så bidrar det tyvärr med en del mindre trevliga biverkningar som gör att jag måste trappa ner det och gärna sluta äta det helt o hållet.  Det känns inte som om jag någonsin vill släppa kortisonet men att utmana ödet och få bl.a. diabetes känns inte heller så lockande. Sen ska tilläggas så SKA ju cellgifterna göra sitt och krympa tumörerna så smärtan ska/bör försvinna av sig självt.

 

Iom att jag denna gång får betydligt starkare cellgifter så var det även dags att säga hejdå till håret. Jag är en människa som verkligen inte vill vakna upp med kudden full med hår och jag vill definitivt inte utsätta Stina för att se sin mamma bli tunnhårig eller se när jag drar bitar av hår från huvudet. Så jag bestämde att istället för att utsätta henne för något som kan vara traumatiskt så gjorde vi en rolig grej utav det. Jag tog ut en sax och Jockes trimmer och sa till Stina att nu får du klippa mig precis som du vill…..det var två stora bruna ögon som såg på mig med förvåning. Sen fyrade hon av ett leende som sträckte sig runt hela huvudet och tog glatt saxen och började skapa. Vi hade riktigt kul och båda mina barn fick se när håret försvann. När Jocke sedan tog över och trimmade bort det sista så stod både Ville och Stina och skrattade och klappade mig på huvudet, och sen var det inget mer med det! Mamma har nu mer inget hår och det är inget konstigt med det……Det kunde inte gått bättre!

 

I övrigt så försöker jag leva på så normalt jag bara kan, nu har Jocke semester också så jag är så tacksam för att jag slipper illamående och att jag kan njuta av tiden med min familj samt njuta av att äta mat och verkligen känna att det smakar gott! Att jag även kan orka hjälpa min man med barnen och ”hushållsgöra” gör att mitt samvete också får må riktigt bra. Visst, de mörka tankarna och det berömda djupa hålet som jag brukar hoppa ner i ibland finns där lurandes bakom. Men det var längesen nu jag satte mig där, det är skönt att få må bra psykiskt och känna att jag har orken/lusten som tidigare var helt bortblåst.

 

Hoppas ni alla får njuta av sommaren!

 

/Mia

 

 

Kommentarer

Postat av: Elisabet

Publicerad 2014-07-15 21:26:17

Det samma! Önskar dig och familjen en så bra sommar som det bara går. Tack för att ni delar med er!

Postat av: Johanna utter

Publicerad 2014-07-15 23:56:03

Hej Mia! Har följt dig och bloggen ett bra tag. Vilken jäkla resa, men vilken vilja och helt sjukt hur stark du är som människa. beundrar verkligen dig. Och när jag tänker på dig från handbollen som våran älskade tränare så tänker jag exakt samma sak då som nu "stark, framåt och jävligt envis". Och de kan ta en lång. Mkt långt. Du är en kämpe du, ingen tvekan om det. Så kämpa på. och hoppas du och familjen får en jättebra sommar, så gott som de går. Tänker på dig/er...varje dag faktiskt. Kramar Johanna

Postat av: Cicci

Publicerad 2014-07-16 00:04:30

Härlig läsning att du får må bättre nu trots behandling. Hoppas innerligt att varje liten cancermolekyl utplånas nu! Stor kram och trevlig sommar på er!

Postat av: Nina

Publicerad 2014-07-16 10:35:19

Er resa är som alla andras fyllt med toppar och dalar, men får en känsla av att vad ni gör med dessa kurvor är det som gör att ni delar, inspirerar och sätter känslorna på sin spets för oss läsare. Att följa hur ni angrep håravfallet är beundransvärt. Många kramar till er❤️

Postat av: Ulrika Svedbo

Publicerad 2014-07-16 20:39:55

Härligt att höra att du mår bättre under denna behandlingen än den förra och att du kan njuta av sommaren med familjen❤️ Du hanterar håravfallet lika underbart som du är underbar som person. Du är min hjälte! Kram Ulrika.

Postat av: Petra Karlstrand

Publicerad 2014-07-17 22:55:15

Wow vilken styrka!!!!! Jag tycker du/ni är helt fantastiska som delar med er och underbart att låta barnen vara delaktiga i att ta bort håret!!!!!! Kraaaaaam ❤️❤️❤️

Postat av: sofi, kärrvägen

Publicerad 2014-07-18 21:32:07

Vilken briljant idé att låta barnen vara med och avdramatisera förlusten av håret! Smart! Kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela