livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Två människor, Två helt skilda perioder i livet, Två val, Samma sjukdom....

Publicerad 2014-01-10 13:49:26 i Allmänt

Jag har så gärna velat dela med mig av en händelse som jag var med om i början av min behandling men har inte tiden på något sätt bara försvunnit så har orken inte funnits istället, men nu känner jag att båda finns så då måste jag få delge mig av en händelse som påverkade mig något otroligt mycket under en längre tid.
 
Det var dags för min andra omgång cellgifter och som ni läst tidigare så var min upplevelse efter den första inte direkt "rosenskimrande" . Jag fick i alla fall min säng som vanligt, rum nr 5 säng nr 3, och i de andra två sängarna så låg där bl.a. en "kändis" som jag brukar prata med samt en ny dam som jag inte sett till tidigare, hon låg ensam med en bok och ingen droppställning vid sin sida så jag misstänkte att hon var rätt så "ny" på stället.  Jag hade som sagt väldigt kämpigt den dagen med ett vidrigt illamående liggandes över mig och jag var så blek så hade jag velat kamouflerat mig så hade det räckt med att jag klätt av mig naken och ställt mig mot den vita väggen, det enda som kanske hade avslöjat mig var mina rödgråtna ögon som timmen innan hävt ur sig höststormar med floder under tiden jag pratade med kuratorn. Jag hade en riktigt dålig dag helt enkelt!
 
I alla fall så efter ett par timmar fick damen som jag pratat en del med besök så hon försvann ut ur rummet och jag drog med mig Göran (min något smala kavaljer här som får äran att hålla droppet)  in på toaletten en sväng och när jag kommer ut så ser jag den andra damen kika upp över bokkanten så vi hälsade på varandra och sen kom 20 frågor på samma gång tror jag. Allt ifrån hur jag mådde under tiden jag fick behandlingen till att veta hur den gick till och varför och när och om etc. Så jag började svara så gott jag kunde efter mina erfarenheter, jag har alltid varit öppen med min sjukdom och väldigt rak med hur jag verkligen mår, jag har så svårt för att när någon verkligen genuint frågar hur jag mår berätta att "jorå men det hoppar marshmallows ur stjärten samtidigt som det flyger regnbågar ur öronen samtidigt som du snyter ut bollar av choklad"  Då det i verkligheten (för er som inte förstod ironin) inte alls är så för mig. Nej, jag har alltid jobbat med ärlighet samt att säga och beskriva saker som de verkligen är ur min synvinkel, det tror jag nämligen är bäst i längden.
Efter dessa 20 frågor då så fick jag faktiskt in lite frågor till damen som jag märkte hade ett STORT behov av att få prata så efter ett tag lärde vi känna varandra där under en timma. Hon var 86 år gammal och hade fått diagnosen livmodercancer, de hade hittat tumörer som hade spruckit under operation och därför satt hon här och visste väl inte riktigt vad hon hade att vänta sig, eller rättare sagt. Hon visste knappt alls varför hon var där, hon hade fått något insatt i armen sa hon och då jag kikat på hennes arm så såg jag att det var en PICC-line som jag själv hade så jag meddelande henne då att det är därigenom du kommer få dina cellgifter. Jaha, fick jag till lite svävande svar....
 
Efter ett tag kände jag orken började tryta så jag ursäktade mig för att sova en stund så jag drog för det där ooootroligt tjocka draperiet som de har mellan sängarna och la mig tillrätta. Då hör jag hur dörren öppnas och det kommer in en sköterska till damen och för er som tror att draperiet dämpar allt ljud, nej det gör det inte.....
Jag ligger och hör då hur sköterskan går igenom proceduren med damen om att hon ska få cellgifter var 3:e vecka och det skulle bli sammanlagt 6st behandlingar. dessa behandlingar var även i "säkerhetssyfte" då tumören spruckit och sköterskan sa även att det var en av de "snällare" behandlingarna man kunde göra. När jag då tror att damen lugnt och stilla ska sträcka fram sin lilla rynkiga arm för att påbörja behandlingen hör jag istället ett distinkt.....NEJ! Jag tänker inte göra det här! ...... (det är nu jag vill ha den här lilla emojigubben som spärrar upp ögonen så mycket han kan) 
 
Sköterskan- Men "Birgitta", det är väl klart att du ska, doktorn och du kom ju överrens om det här?
"Birgitta"- Ja, men jag har ångrat mig, jag vill inte gå här och må dåligt i flera veckor.
Sköterskan- Ja, men nu är det ju inte säkert alls att du mår dåligt utan alla reagerar olika på de här behandlingarna, och du får ju faktiskt en väldigt "snäll" variant. (ska tilläggas att jag säkert 5 gånger under min och "Birgittas" pratstund nämnde för henne att det är väääldigt individuellt hur man mår.)
"Birgitta"- Ja, men det spelar ingen roll, jag vill inte. Det är slöseri på resurser....
 
Sen fortsatte en lång dialog mellan sköterskan och "Birgitta" där sköterskan enträget på ett otroligt professionellt sätt försökte få henne att förstå vikten av att göra en sådan behandling och under tiden på andra sidan skynket låg en ung illamående blek kvinna med tårar i ögonen för att hon hade skrämt ihjäl en stackars tant till att inte vilja ta emot sin behandling. Jag var nära flera gånger att rusa upp och slita bort draperiet och förklara för henne att det kanske kan hoppa i alla fall en marshmallow ur rumpan på henne....men så kom det som gjorde att jag hejdade mig och lät "proffset" som redan satt där hand om henne.
 
"Birgitta" sa rent ut att hon hade levt ett helt underbart liv, hon hade en dotter i Australien, hon hade fått leva ett liv utan andra allvarliga sjukdomar, hon hade levt ett aktivt liv och kände helt enkelt att när hon är 86 år ska hon inte behöva må dåligt i onödan utan hon väntade helt enkelt på att få dö sin död eller hur jag ska förklara, hon resonerade lite tragiskt att hon inte hade så mycket kvar att leva för, skulle hon dö av Cancer så hade hon i alla fall inte behövt må dåligt av någon behandling.
Efter mycket om och men så kom även hennes läkare upp och försökte prata med henne men utan resultat så det var bara för sköterskorna att plocka ut hennes PICC-line kateter igen och plåstra om henne.
Innan hon gick fick jag en stor kram och då slog det mig hur nära vi var varandra i vår sjukdom och samtidigt hur det var månresor mellan oss i hur vi resonerar ikring den. För rent procentuellt sett så låg vi på precis samma risk att drabbas för återfall.
 
Jag, 30 årig småbarnsmor som tar allt sjukvården har att erbjuda mig, slåss för mitt liv så hårt jag bara kan och försäker rida ut varje illamående och smärtor med rustning och svärd redo för att brottas med allt som kommer i min väg!!! För att för mig finns inget alternativ, jag har två små barn som räknar med att ha sin mamma mååånga år till, jag har en man som jag vet vill ha en Fru i måååånga år framöver. Så för mig är valet självklart.......
 
"Birgitta" 86 år, inga barn i samma land ens en gång, ingen man. Har levt är superhärligt liv. Valet var inte svårt för henne tillslut. Hade du gjort annorlunda i "Birgittas" situation?
 
Det har tagit lång tid för mig att känna mig bekväm inför vad som hände, men jag tror att om jag varit i hennes situation så kan hända att jag gjort likadant.....
 
MEN, nu är jag inte där, utan jag lever i min verklighet, och där finns inget val....
 
Puss o kram på er

Kommentarer

Postat av: Nina

Publicerad 2014-01-10 14:21:55

Vilken stark erfarenhet du delar. Så olika man kan se samma sak. Tack för denna fredagsdelning. Kram

Postat av: Anna-Karin

Publicerad 2014-01-10 15:32:58

Jag ler med hela ansiktet :) Du är underbar i din beskrivning! Kändes nästan som jag var med i det rummet. Tack för att du delade med dig och tack för att jag får äran att läsa det ni delar <3

Postat av: Petra Karlstrand

Publicerad 2014-01-10 18:00:19

Wow Mia!!!! Tack att du beskriver så bra! Om jag varit du skulle jag ta allt som stod i min makt samt må hur jäkla dåligt som helst för att få vara kvar (så som du gör), men hade jag varit 86 så hade jag tänkt som damen bakom draperiet!!!! Vi har alla rätt till att göra våra val! Nu kan det inte vara långt kvar Mia......slutspurten närmar sig med stormsteg! Kraaaam ❤️

Postat av: Andreas

Publicerad 2014-01-10 19:09:20

Häftig berättelse och verkligen bra berättat😃

Postat av: Cicci

Publicerad 2014-01-10 20:02:51

Tack för delningen! Styrkekramar

Postat av: Linda Korven L

Publicerad 2014-01-10 20:27:35

Ja du Mia, livet, sorgen och inte att förglömma , även glädjen, har många ansikten. Jag förstår, och önskar att alla kunde känna som Birgitta 85, i hennes situation, Jag är klar jag har levt och jag kan möjligtvis förlänga livet ett par år till, men till vilket pris? . Hon har åldern inne, så även om hennes kropp orkar bära henne igenom en tuff behandling, kommer hennes år ändå vara färre än dina.
Du har sett in i dina barns vackra ögon, och vet att du har livet kvar. Du har sett hur otroligt mycket vänner som finns omkring dig ,och som efter bästa förmåga försöker göra livet, som det nu blivit, lite lättare för dig och din familj. Du vet att du har din make som är en otroligt stark och förstående man i eldflammeskor. MEN framförallt har du dig själv, Mia som alltid har svar på tal, Mia som tycker om att gå naken och som med sin envishet kan ta MC körkort på bara ett par månader. Mia som har hela livet kvar framför sig och som behöver livet lika mycket som LIVET behöver MIA!
Därför min kära vän, därför kommer allt kommer att bli bra.Idag håller med vad Jimmy med helröret säger, -Det löser sig. <3

Postat av: Tessan Kindstrand

Publicerad 2014-01-10 22:42:42

Läste nyss Fredrik Backmans blogg - han är så roligt bra. Precis som du, man både skrattar o gråter när man läser. Men "En marshmallow i rumpan" - var får du allt ifrån?😊

Vilken berättelse. Hoppas "Birgitta" får ett bra slut på sitt liv & att hon slipper lida. Du - underbara fina Mia - fortsätt kämpa o slåss för att du ska bli bra.
Stor puss & kram. ❤

Postat av: Maria S

Publicerad 2014-01-10 23:07:20

Hej.

Har idag hittat till din blogg, och som den berör! Både du och din man skriver väldigt fängslande.

Jag hade alla gånger tänkt som damen på 86 år. Hon har ju levt ett långt och lyckligt liv.
Och jag hade ALLA gånger tänkt och kämpat som du gör om jag var tvungen. För lämna mina 2 barn gör jag inte frivilligt!

Kämpa, jag håller tummarna!

Kram Maria

Postat av: Anna-Klara

Publicerad 2014-01-12 13:39:29

Så fin berättelse! Ger en mycket tankar om livet och döden.

Kram på dig!

Postat av: Åsa

Publicerad 2014-01-13 09:08:42

Tänker på dig Mia, varje dag.
Du är så grymt stark, du har bestämt dig och jag tror det är en viktig del i det hela.
Hejar på dig och håller alla tummar och tår för att du ska bli bra!!
Massa kramar <3 <3 <3

Postat av: Lisa

Publicerad 2014-01-14 09:11:25

Oj oj så starkt! Ser dig framför mig med draget svärd.

Postat av: Therese Götberg

Publicerad 2014-01-15 21:21:02

<3 <3 <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela