livmedcancer.blogg.se

Nu blir det att jag glider in lite på tro här igen!

 

 

 

Jag börjar fan tro att jag var värsta klassens seriemördare i mitt förra liv. Eller någon som tycker det är kul att tortera små söta kattungar eller den som slänger mängder med häftstift i barnens sandlådor. Eller så är det så att jag i nästa liv kommer leva som multimiljardär med sommarstuga på Mauritzius. För det måste finnas NÅGON SOM HELST JÄVLA MENING MED DEN HÄR FÖRBANNADE SJUKDOMEN!!!!!!!!

 

Under hela den här resan på drygt 2 år så har det aldrig, och då menar aldrig kommit någon form av bra besked gällande mitt sjukdomstillstånd! Visst, jag har blivit blåst på att vara cancerfri 2 ggr, men sen har det ju bara varit en tidsfråga innan jag fått konstaterat att cancern är tillbaka.

 

- Hmmmm, lite ont i benet nu! Jag har nog bara sträckt mig. 

Svar: Nej tyvärr Mia men din cancer har kommit tillbaka och denna gång med 3 tumörer.

 

- Nu har jag gått igenom en cellgiftsbehandling i 9 veckor och det känns verkligen som om den hjälpt!

Svar: Tyvärr så har cellgiftsbehandlingen inte gjort något utan de har växt mer än någonsin.

 

- Hoppsan nu är jag liten svullen om benet tror jag! Det är nog lite extra vätska.

Svar: Grattis! Du har hela benet fullt med blodproppar!

 

- Diverse magproblem som jag haft senaste tiden gör att jag verkligen skulle behöva en stomioperation.

Svar: Tyvärr så har dina tarmar lagt sig lite konstigt efter dina operationer så det går troligtvis inte att operera.

 

Detta ovan är enbart ett axplock av situationer där jag kliver ur striden som förlorare. Jag har senaste tiden åkt in och ut från LAH med olika sorters åkommor och det senaste i listan är att det blev ännu en ambulansfärd i måndagskväll då jag fick magknipen från helvetet, sen kan vi också lägga till att min nefrostomi började läcka okontrollerat så två underbara sjuksköterskor från LAH kunde i alla fall för tillfället laga läckan med en av Villes blöjor! Magknipen som jag åkte på var början till tarmvred, och jag kan säga det att jag hellre föder två 5 kilosbebisar på tvären än att få uppleva den smärtan igen.

Den här tiden skulle jag ju bara få må bra! Det var ju därför jag tog en paus i min behandling! Jag önskar att jag "bara" hade cancern att bry mig om, men i hela den här historien så tar nog cancern upp 20% av alla krämpor och smärta, och resterande 80% ligger utspritt på allt annat. (givetvis finns dessa pga. cancern men det bryr jag mig inte om)

 

Min smärtpump behövde höjas igår, jag har vetat ett tag att jag är vid "Point of no return" men inte riktigt velat inse att jag behöver mer smärtlindring. Mest för att varje gång min pump måste ökas nu när vi kommit upp en bit i mängd så minskar min känsel i mina ben, eller rättare sagt, jag klarar mig inte utan hjälpmedel för att gå.

När läkaren hade gett mig ökningen så bröt jag ihop. Jag kunde knappt känna av mina ben, än mindre röra på dom. På mindre än en sekund såg jag framför mig hur mitt liv försvann, jag såg framför mig hur jag inte längre kunde klara mig hemma själv eller att jag aldrig skulle kunna baka kakor tillsammans med mina barn igen. Men framförallt, en sån enkel sak som att själv kunna sköta sin hygien. Det kan låta som en jäkligt fjantig sak i sammanhanget men det är den frågan som oftast kommer tillbaka om och om igen.  Nu som tur var så behövde min kropp bara vänja sig lite vid ökningen för efter ett par timmar så kunde jag gå med rollatorn lite sakta. Sen under natten så kunde jag gå själv in på toaletten också. När jag upptäckte detta så blev jag lite lugnare och jag lyckades samla till mig lite hopp och tro igen. Så nu är jag hemma igen och förhoppningsvis ska min tillvaro få förbli lite lugn och sansad ett tag framöver nu. Det är det minsta jag borde kunna begära med mitt proppfulla karmakonto.....

 

Kram till er alla och hoppas ni mår bra nu när det snart är jul! Tänk på att inte stressa för mycket.....

 

/Mia