livmedcancer.blogg.se

Så har man hela soffan för sig själv igen. Det är så skönt när frugan åker iväg på sina kur-resor, hela dagarna fylls med massage, peeling och gurkskivor för ögonen för hennes del och folköl och dunka dunka för min del. Men nu har vi bestämt att nu blir det inget mer sådant.

Operationen blev av idag i alla fall. Så än en gång packade vi igår in oss i bilen för färd mot US Linköping. Den här gången var kirurgen slutmålet. Gårdagen var enbart inskrivning för Mia var först ut i morse. Så vid en straxt efter kl sju (tror jag) rullades hon ner till operation för narkos och alla andra förberedelser. Återigen så gick man omkring och väntade och väntade. Är det något som är jag är så extremt trött på så är det att vänta. Jag skulle vilja säga att man vänjer sig men det vore att ljuga.

Var iväg på jobb på förmiddagen men tankarna var någon annanstans det är jag helt ärlig med. Mia skulle ringa så fort hon fick möjlighet när operationen var färdig. Det är en ritual vi har och det känns som hur groggy Mia än varit så har hon på nått sätt lyckats att ringa. Efter hennes första operation 2012 så ringde hon och lät som den där speakerrösten som pratar över reklamen till den nya blockbustern. Den basrösten alltså! Den här gången ringde hon efter något som kändes som tretusen år, men i förhållande till de andra operationerna så tog den här inte speciellt lång tid. Allt hade gått bra! Det var så skönt att höra henne säga det! Hon var trött, lite groggy och hade ont men jag tyckte ändå hon var vid gott mod. Jag åkte över för att se till henne och om det var något annat som var tvunget att skötas om. Jag var där ett tag och vi pratade om lite allt möjligt och var ute och tog några steg i korridoren utanför rummet. Sen blev hon lite trött och ville lägga sig ner och då var dags för mig att hämta barn på skolan. Nu får vi se när vi får hem vår påslöse fru och mamma. Systemet måste helt enkelt komma igång! Det är tydligen väldigt individuell när det gör se det är bara att vänta lie till.

 

// Jo cke