Nyanser av sorg
När man blir serverad mat här på Kvinnokliniken så får man sin bricka placerad vid en stol och det är helt enkelt där man sen sitter och äter sin mat, det blir alltså en liten surprise varje gång man ska äta vem/vilka man får sitta bredvid och bland det första som jag då ”översociala Greta” undrar är om de ens kommer vilja vara sugna på att prata överhuvudtaget med grannarna. Ibland blir frukosten/lunchen/middagen väldigt tyst. Ibland blir den som den blev under denna matstunden, 4 olika nyanser av sorg.
Då jag rätt länge varit i sjukträsket så är sorg ett ämne som jag finner väldigt intressant, sorg har i vår familj kommit och gått en hel del ett år bakåt. Främst har det givetvis handlat om sjukdomen, men det har även handlat om sorgen efter bortgången av min mormor, sorg har kommit vid sjukdom av en annan nära familjemedlem, sorg har kommit av att inte få åka till Grekland och bada 1 vecka.
Människan är byggd att tycka och tänka själv, dra sina egna slutsatser. Och rent spontant så tror jag många av er som läser detta nu anser nog att sorgen för att inte få åka till Grekland nog är en fis i rymden jämfört med det andra. Att den inte riktigt får ”gillas”…., om jag sen säger att den genuina sorgen kom från vår 6-åriga dotter när vi berättade för henne att hon inte kommer få åka till Grekland med sin kompis och mormor och morfar, ”gills” den sorgen då?
Vi satt idag 4 kvinnor där vi bland annat hade ”Gerd”, hon satt med lite tofsar på huvudet och berättade sin historia vitt och brett om hur hon gått igenom 38 strålningar med inkluderade cellgifter, och nu äntligen hade fått chansen att operera sig. ”Gerd” kommer aldrig bli fri från cancer det vet hon. Men satan sicken krutgumma.
Vi hade ”Britta”, hon var lättad över att äntligen blivit av med sin livmoder då den ställt till med massor med problem, hennes äggstockar försvann också så det blir tyvärr klimakteriet i ett tidigare stadie än vad hon velat.
Vi hade även mig, o min historia vet ni ju….o den berättar jag gärna om någon frågar mig när vi sitter tillsammans, och jag drar även där mina dåliga ”cancerskämt” för att jag själv tycker att det är rätt så kul!
Sist men inte minst hade vi ”Sandra”, en ung tjej som började prata som vanligt men som under tiden hon berättade sin historia började gråta. Hon var inte där pga någon cancer, hon var heller inte där för att hon själv mådde dåligt, hon var frisk som en nötkärna…..men hon hade drabbats av ”troligt” missfall, så för att vara krass så var det inte hennes liv det var fara för, utan det liv som fanns inuti henne. Hon blev ledsen då hon inte kände att hon hade ”något att komma med” då vi andra satt där och berättade våra tragiska livshistorier ” ändå så glada” som hon uttryckte det, vad hade hon? Hon fick ju ”bara” missfall.
Vi övriga blev givetvis helt bestörta så det slutade med att i alla fall 3 av oss grät ihop, för vem är att bestämma VEM som ska ha mest sorg, vem är att bestämma VAD som är sorg?
I min syn på sorg kan den komma i en miljard olika skepnader, det finns ingen som har rätten att bestämma vad sorg ska vara, hur den ska kännas eller vem som får känna den. I min syn på sorg är det viktigt att man tillåter sig själv att verkligen känna den, utan känslan av att vara dömd.
