Sleepless in Seattle
Det strulade visst med ett upplägg jag skulle göra igår kväll så jag lägger upp det nu.
Sitter i vardagsrummet och alla andra ligger till sängs och sover, eller jag hoppas alla gör det i alla fall. Jag har för ett tag sedan sett Sverige få stryk av Tyskland i VM kvalet (ingen högoddsare det inte) och tankarna far fram och tillbaka och hindrar mig att slappna av och gå och lägga mig. Hur mår min fru? Hur mår mina barn? Hur mår jag? Vad händer om några veckor när vi ska prata om strålning och cellgifter? Alla tankar bara snurrar runt runt runt runt. Hjärnan slutar liksom aldrig att arbeta, vilket blir ganska tröttsamt i längden. Jag vet att frågor som varför, men , om etc inte leder någonstans men känslor är inte rationella, i alla fall inte mina, så därför tillåter jag mig själv att grubbla på det. Inte i all evighet förstås men i mellanåt när jag känner så här.
Men att fråga sig hur andra mår måste ändå vara adekvata frågor, eller? Så hur mår då min fru? Jag kan inte nog säga det hur jävla hård den där kvinnan är, så bara för det så ser hon under omständigheterna bra ut. Hon har ändrat lite i smärtlindringen som nog kan vara lite klen vilket har lett till att hon har varit mer smärtpåverkad än tidigare. Det kan komma till rätta med högre doser så vi får se hur hon mår imorgon så går det säkert att ordna. Men hon lägger sig inte ner och klagar direkt, ja i och för sig så ligger ju hon ner rätt mycket men klagar det gör hon inte i första taget. Jag vet inte om stolt är rätt ord men på något sätt är jag stolt över henne och hennes hantering av smärtan, det är kanske snarare förundran som är ordet jag letar efter….jag vet inte exakt hur jag ska förklara det men hon väcker känslor helt klart.
Efter att ha skrivit det här så kanske det känns som om tröttheten ändå kommer och hälsar på. Då tar vi ett försök och säger god natt.
//Jocke
