livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Morfin, morfin, morfin….

Publicerad 2013-10-21 13:02:11 i Allmänt

 

Ja det här med smärtlindring alltså!

Ni har ju givetvis förstått på tidigare inlägg att det varit lite upp och ner med saken! Jag tänkte dra allt från början så ni vet hur mitt problem ligger till!

När jag opererades så sattes det in en ryggmärgsbedövning samt en morfin pump som kontinuerligt skickade ut morfindoser med jämna mellanrum så att jag ständigt skulle vara smärtlindrad, den hade även en liten liten sladd med en liten liten magisk knapp som jag kunde trycka på när jag kände att jag behövde en ”extra dos” . Denna knapp funkade 4 ggr per timma och till en början så funkade det att kanske ta en extra dos per timma men ju mer jag tog mig upp ur sängen och ju mer jag ansträngde min kropp, desto mer tryck fick det bli då värken blev värre. En sådan underbar skapelse som denna pump kan man bara ha 5 dagar pga infektionsrisk, så på den femte dagen kom de och tog bort den. Från att man blir av med pumpen till att man ska kunna funka normalt så får man ge sin tillit till tabletter.  Denna pump tog de bort på eftermiddagen så på kvällen fick jag min ”grunddos” med långtidsverkande morfin, dessa ”ska” hålla i 12 timmar och där i mellan får man lite blandat som starka alvedon, diklofenak och korttidsverkande morfin om värken blir för jobbig. Jag minns att jag somnade rätt så gott på kvällen till att vakna upp 5.30 och till en värk som jag aldrig i hela mitt liv känt förut. Det kändes helt enkelt som jag brann inuti magen.  Jag minns även att jag låg i fosterställning på vänstersidan mittemot ”röda knappen” som fick börja jobba tidigt den dagen. Sen är övriga dagen ett blurr av läkare som springer in o ut ur rummet, sköterskor som försöker få i mig diverse tabletter och det känns som om de gav mig 150 olika sprutor med allt möjligt, det flög även glas framför mig med vatten som de ville ha i mig. Mina föräldrar var även uppe men det minns jag inte riktigt, jag hade så ont så jag trodde för en stund att jag skulle dö.

När klockan var ca 20.00 så kände jag helt plötsligt hur jag kunde räta på mina ben, det var så förbannat skönt att kunna röra lite på sig efter att ha legat i samma ställning sen 5.30.  Det tog tid men när kl var 22 så satt jag faktiskt upp på sängkanten och åt en macka. Då fick jag även prata med en läkare som berättade att de inte kunde förstå riktigt varför jag inte blev bättre smärtlindrad efter allt jag fått, de hade tillslut fått ge mig en riktigt hög dos med morfin för att jag skulle bli kontaktbar.

Dagen efter så kändes det ändå hyfsat, jag var så inställd på att få åka hem och hade fått besked att jag skulle få göra det, jag hade packat allt och satt på sängen samtidigt som jag kollar ner på min stomipåse, och där i påsen låg det 4st tabletter och guppade. Vi snackar de där långtidsverkande morfinet som skulle verka i 12 timmar.  Ett ”röda knappen tryck” senare så kom läkaren in igen och kliade sig lite i huvudet och undrade varför ingen tänkt på det tidigare……No Shit Sherlock?????  Så där kom då svaret på varför jag inte svarade på mina tabletter, min förbannade tunntarm spottar ut dem för tidigt!  Helst av allt ville läkaren att jag skulle stanna en natt till men då var mitt tålamod slut och jag kände att det fungerade så pass att jag skulle klara mig hemma. SÅ då åkte jag hem och har väl under tidens gång insett att de här inte funkar riktigt. Jag har kunnat vara uppe korta stunder men har behövt lägga mig ner rätt så snart igen, och det är här Fru Samuelssons tålamod har tagit slut!  Jag känner att jag behöver vara så pass smärtlindrad att jag kan fungera rätt så normalt, inte så att jag kräver att jag ska kunna löpa 5 km utan mer plocka ur diskmaskinen, städa lite, tvätta, promenera…ni förstår, basic grejer.

Men nu tror jag faktiskt att jag lyckats komma fram till en hyfsad kombo med ”droger”, jag har fått morfinplåster som jag  byter var 3 dag och har jag en dag där det gör lite extra ont så har jag snabbverkande morfin som hjälper upp mig igen. 

Det är helt otroligt vilken djungel det är med olika sorters tabletter, plåster, sprutor mm. Jag har alltid haft stor respekt för att stoppa i mig massa läkemedel, jag har tidigare tyckt att det varit jobbigt om jag behövt äta ipren några dagar i sträck. Så jag försöker hela tiden klara mig på så lite som möjligt för att jag tänker att ”jag står nog ut, det går nog över snart” jag är verkligen inte den typen av människa som bara ger upp för lite smärta, men den här gången har jag fått svälja prestigen och helt enkelt stoppat i mig vad de gett mig för att jag inte ska bli galen av den ständiga värken. 

Jag har även insett att jag behöver jobba lite extra på det här med att acceptera att läget är som det är, men det är imorgon 4 veckor sen jag opererades, någon förbannad framgång borde jag väl få känna snart??????

 

/Frustrerad kvinna

Kommentarer

Postat av: Mimmi

Publicerad 2013-10-21 15:44:46

Jag är impad över hur fantastiskt stark du är Mia. Tänker på er.

Postat av: Lisa

Publicerad 2013-10-21 16:44:39

Bra beskrivet gumman. Glöm inte att det inte finns någon prestige eller vinst i att ha ont. Ta all smärtlindring du behöver så du kan röra dig. Bra för både psyke o läkningsprocessen. <3 Tänker mkt på er!

Postat av: Lena Samuelson

Publicerad 2013-10-21 16:50:21

Ja Mia du är värd all framgång. Säg till om Ni vill ha hjälp, med vad som helst. Tänker på Er mycket. Kramar

Postat av: Ulrika Svedbo

Publicerad 2013-10-21 17:32:04

Jag drömde om dig i natt Mia och enligt den drömmen så kunde du jogga runt kvarteret varje dag och så fixade du ett nytt jobb åt mig, så ha tålamod, med din vilja kan du snart fungera som du vill. Stor kram Ulrika ❤️❤️❤️

Postat av: Petra Karlstrand

Publicerad 2013-10-21 17:58:44

Men fy vilken hemsk resa med så mycket smärta!!!! En jäkla tur att du har det skapligt fungerande nu men vilken mardröm när de bara åkte rakt igenom......låter ju helt galet!!!!!! Kramar på dig Mia

Postat av: Therese Kindstrand

Publicerad 2013-10-21 20:02:42

Min superstarka fraggel!! Ush vilken hemsk smärta! Hoppas du får kontroll på morfin mm o att den värsta smärtan går över snart. Tänker massor på er. Stor kram. ❤

Postat av: Madde

Publicerad 2013-10-21 21:49:27

Stor kram till dig💜! Tänker på ER!!!

Postat av: Johanna bringfelt

Publicerad 2013-10-22 22:44:10

Älskade Mia!! Du kämpar på MYCKET BRA och du kommer sakta men säkert framåt ⭐️⭐️(Guldstjärna i kanten) även om det känns jävligt tungt och omöjligt ibland och att du inte gör dom framsteg som du själv vill så ser jag/vi i din omgivning hur JÄVLA långt du faktiskt har kommit!!!! O du gumselumsan....det har faktiskt BARA gått 4veckor sedan du genomgick den där extremt stora operationen och idag gick DU och JAG 2 km i spåret( utan ett ända stopp o knapp fungerande smärtlindring j och det min vän kallar jag FRAMGÅNG ❤️❤️❤️ Puss på er allihop 😘😘

Postat av: Milla

Publicerad 2013-10-23 00:27:16

<3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela