Några rader från säng 5:3
3:e omgången cellgifter är jag inne på nu och idag gjordes min 13:e strålning. Nu är jag i det här läget där jag glider in i väntrummet på strålbehandlingen tittar mig lite omkring, ser antingen ”Berit” eller ”Siv” (väljer av respekt att hitta på egna namn) och hälsar på dem, pratar lite om hur det har varit. Ser en sköterska som skiner upp i ett leende som sätter sig 1 min för att prata med mig om hur det är. Allt runtomkring är lugnt och tyst….Ingen stress här inte. Det kommer ut en ny sköterska, Mia, nu är det du! Jag får en arm om axlarna samtidigt som vi går in i vad jag kallar ”bunkern” , får igen frågan om hur allt är om jag fått hjälp av diverse läkare, dietister, smärtläkare etc. De slänger fram en våg som jag får ställa mig på. –Neeeeej du fröken! Nu får du allt se till o äta lite mer! Får en uppmaning att jag nu inte bör gå ner mer i vikt. Jag lägger mig på britsen och hela tiden pratar någon med mig eller så står någon bara o klappar mig lite lätt på armen. När jag är klar så åker jag hemåt eller som idag då går jag vidare till stället där jag får cellgifterna. Glider in på avdelningen och möts även här av varma leenden och igenkännande blickar. Jag får ropat till mig vilken säng jag ska ha och så kommer ”min” sköterska in till mig o ger mig världens kram och sen är det även här 100 frågor om hur allt är. Jag känner mig helt enkelt inte längre som ”bara” en cancerpatient, utan jag har en helt ny familj omkring mig, det är inte alla som har 4 olika "mammor" som frågar allt mellan toalettvanor till om man äter. Tjejerna som jobbar här är helt underbara, jag hävdar att rekryteringen som görs här på onkolgen inte kan vara den lättaste, men jag kan lova att de verkligen träffat rätt!
Hur mår jag nu då??
Ja det är en rätt intressant fråga! Efter min första cellgiftsbehandling så störtade jag ner i mörka hålet och satt så jävla fast som man jag bara kunde. Jag mådde skit och tänkte att jag fixar inte ut det här, mår jag såhär dåligt efter 1 jäkla omgång hur ska jag då klara 4 till? Det som ska tilläggas är att jag även fick en ny liten pilleridutt från min smärtläkare som heter Lyrica och det var garanterat den som fick mig att må sämst, så den slängde jag så långt bort jag bara kunde. Sen har jag faktiskt sakta men säkert kommit längre o längre upp ur hålet. Jag mår inte riktigt lika illa men jag är vansinnigt trött mer eller mindre hela tiden. Mitt illamående har jag provat en hel drös olika preparat för och mitt i det så har jag även en magkatarr att ta hänsyn till….ooooo inte nog med så har jag ju även en stomipåse som spottar ut tabletter i tid o otid så de kan inte ge mig vad som helst heller. Jag är inte direkt deras favoritpatient ur den synpunkten…..
Men som sagt, jag mår allt lite bättre, och tur är väl det för varje gång jag får en ny cellgiftsomgång desto mer bryts kroppen ner. Hoppas hoppas jag får må såhär tiden ut för nu är det nääääästan halvtid!
Puss o kram på er!!!
Mia
